Att gå i skolan – både en rättighet och en plikt

Det är i början av höstterminen nu och många svenska elever bröt för ett par veckor sedan upp från ett förhoppningsvis långt och härligt sommarlov. Jag hade tur när jag var yngre och upplevde mest en kittlande upprymdhet under den här tiden, äntligen var det dags för skolan igen! Möjligtvis hade jag i åttonde- och nionde klass lite ont i magen över ganska högt ställda betygskrav som jag hetsade mig själv över. Detta måste dock klassas som ett lyxproblem. För många elever var och är känslan inför skolstarten nämligen inte alls lika positiv. Orsakerna bakom denna sinnesstämning är såklart olika, vissa barn kanske helt enkelt anser att de har bättre saker att göra medan andra har en vass klump i magen över väntande ensamhet, otillräcklighet eller i värsta fall väntande kränkningar och trakasserier. Många av dessa barn vill inte gå till skolan och ändå måste de göra det – varför är det så?

Foto av Stephen Paris på Pexels.com

I Sverige såddes ett frö till dagens skolplikt i och med införandet av 1842 års folkskolestadga där en av de mer banbrytande punkterna var principen om barnens läroplikt.[1] Läroplikten motsvarade inte dagens skolplikt eftersom många av barnen sattes i arbete tidigt, både i hemmen och inom industrin, och därför fanns det kraftfulla intressen som lobbade hårt för att det inte skulle finnas någon skolplikt. Vid 1900-talets början är cirka 90 % av alla 12-13 åringar redan ute i arbetslivet.[2] Sedan år 1882 kan det sägas att Sverige fick en sexårig skolplikt och denna utökades till en sjuårig skolplikt år 1936 – redan 1903 var barnen i Stockholm tvungna att gå i skolan fram till 14 års ålder om de inte kunde visa upp att de hade anställning innan dess.[3] Något som verkar tämligen befängt i dagens Sverige. Det kan tyckas som en nobel ansats av de som styrde Sverige på det tidiga 1900-talet men motivationen bakom skolplikten är väldigt synisk. Man ville nämligen inte ha en massa lösdrivande, hemlösa, tiggande barn på gatorna och alltså hänvisades de till skolan för att liksom vara ur vägen.

Skolplikten har alltså funnits ett tag i Sverige även om den, som jag påpekat ovan, varit mer eller mindre väl fungerande. Om man då ska göra en mer juridisk analys av det hela är det lämpligast att slå upp- och börja i den svenska regeringsformen (1974:152) [RF] – närmare bestämt i RF 2 kap. 18 § där det helt enkelt står att: ”Alla barn som omfattas av den allmänna skolplikten har rätt till kostnadsfri grundläggande utbildning i allmän skola.”

Skolplikten framgår också av sjunde kapitlet i skollagen (2010:800) [SkolL] och mer precist i SkolL 7 kap. 2 § där det framgår att: ”Barn som är bosatta i Sverige har skolplikt enligt föreskrifterna i detta kapitel.” I skollagen framgår det också vilka barn det är som omfattas av skolplikten. I SkolL 7 kap. 4 § står det att skolplikten gäller barn som går i grundskolan (dvs. åk. 1-9) eller barn som tillgodogör sig motsvarande utbildning inom ramen för någon annan skolform. Antingen inom grundsärskolan (se SkolL 7 kap. 5 §), specialskolan (se SkolL 7 kap. 6 §) eller sameskolan (se SkolL 7 kap. 7 §).

Att gå i skolan uppfattas som (och är) en rättighet för alla barn vilket görs extra tydligt i  Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter [Barnkonventionen] där det framgår att varje barn har rätt till utbildning och att utbildningen ska vara gratis. Att få gå i skolan betraktas till och med som en så viktig rättighet för barn att det blir en nyhet om bristen på utbildning i områden som är helt förlamade av fruktansvärda krig och konflikter.[4]

Det är med detta i ryggen vi måste närma oss konflikten mellan skola som rättighet och skola som plikt. Vi får nämligen inte glömma bort att många barn idag inte har tillgång till fullgod utbildning. Men skolan som plikt är heller inte okomplicerad. I mitt fall var den det. Jag funderade aldrig speciellt över vad som skulle hända om jag stannade hemma från skolan av en eller annan anledning. Jag ville ju vara där. Men de eleverna som jag nämnde i början, de som kanske närmar sig skolan med en klump i magen eller efter upprepade gråtattacker i hallen hemma, för de barnen är skolplikten nog mer påtaglig.

Det finns ett antal rättsfall där elever inte velat gå i skolan och där deras föräldrar (eller vårdnadshavare) inte kunnat förmå dem att gå dit och där föräldrarna därför, i slutändan, fått betala vite för denna underlåtenhet, medkänsla eller oförmåga.[5] Lagstödet för detta återfinns i SkolL 7 kap. 23 § st. 1 där det står att: ”Om en skolpliktig elev inte fullgör sin skolgång och detta beror på att elevens vårdnadshavare inte har gjort vad denne är skyldig att göra för att så ska ske, får hemkommunen förelägga elevens vårdnadshavare att fullgöra sina skyldigheter.” Att kommunen får förena ett sådant föreläggande med vite framgår av st. 2 i samma paragraf.

Om ett barn inte fullgör sin skolplikt kan det alltså potentiellt sett bli dyrt för föräldrarna. Jag vill inte lägga någon värdering i detta. Det är dock för mig, som jurist, intressant att notera hur skolplikten som uttrycks i RF 2 kap. 18 § potentiellt sett kommer i konflikt med andra rättigheter som framgår i samma lagstiftning, exempelvis rörelsefriheten i RF 2 kap. 8 §.

Hur detta är möjligt eller ens fungerar kan den som är intresserad läsa sig till i Wiweka Warnling-Nereps, Annika Lagerqvist Veloz Rocas och Jane Reichels bok Statsrättens grunder, men helt kort kan här sägas att det beror på att vissa fri- och rättigheter har ett svagare grundlagsskydd än andra. De refereras till som relativa- respektive absoluta rättigheterEtt exempel på en absolut rättighet är förbudet mot dödsstraff som framgår i RF 2 kap. 4 §.[6] Detta är dock alldeles för komplicerat för att förklara i det här blogginlägget och det är möjligt att jag får anledning att återkomma till detta längre fram.

Den här konflikten mellan rättighet och plikt, en förmån och tvång, är något som är ganska vanligt förekommande inom barnrätten. Även Barnkonventionen innehåller konflikter där ett barns åsikter ska respekteras samtidigt som en förälder ibland måste strunta i dessa när barnet i fråga vill gå till dagis barfota trots minusgrader. Det är dock väldigt lätt som vuxen och inte minst för staten att i välmening bestämma en sak som generellt är bra för barn och som kan bli väldigt fel för ett specifikt barn. Att ta hänsyn till barnets åsikt är därför inte bara något som kan sopas under mattan med ett generellt blanket-statement om att vuxna, eller staten, vet bättre.

Avslutningsvis ska här sägas att det är på grund av skolplikten som det är så viktigt att skolor lyckas motarbeta kränkningar och trakasserier i skolan (se SkolL 6 kap. om kränkande behandling). Barnen har nämligen inget annat val än att gå dit och om de blir illa behandlade där och på grund av detta stannar hemma så kan föräldrarna få betala vite om de inte tvingar barnet till skolan. Man får inte glömma det.


Fotnoter:

[1] Richardsson, Gunnar, Svensk utbildningshistoria – skola och samhälle förr och nu, u. 8, Studentlitteratur, Lund, 2011, s. 52.

[2] Holmdahl, Barbro, Tusen år i det svenska barnets historia, Studentlitteratur, Lund, 2000, s. 67-68. Se även Banér, Anne, Bilden av barnet, Berghs Förlag AB, Stockholm, 1994.

[3] Holmdahl, Barbro, Tusen år i det svenska barnets historia, Studentlitteratur, Lund, 2000, s. 173.

[4] Se Ohlsson, Erik, www.dn.se, Krigen hindrar miljontals barn från att gå i skola, lydelse 2015-09-04.

[5] Se exempelvis Kammarrätten i Stockholm, 2015-04-08, mål nr. 4829-14. Jfr. Kammarrätten i Göteborg, 2010-08-25, mål nr. 1385-10.

[6] Se Warnling-Nerep, Wiweka, Lagerqvist Veloz Roca, Annika och Reichel, Jane,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s