Vi måste prata om BEO

Det var ett tag sedan jag skrev i bloggen nu eftersom jag sedan det senaste inlägget blivit mamma, varit föräldraledig i ett år och dessutom haft hög arbetsbelastning med avhandlingsskrivandet. Nu är det dock dags att vi på den här bloggen behandlar de rättsliga förutsättningarna för att lärare ska få ingripa fysiskt mot elever i skolan, varför Barn- och elevombudet behövs som myndighetsfunktion och den snedvridna diskussionen som pågår i media just nu.

Veckan innan jag kom tillbaka till jobbet publicerade Dagens Nyheter [DN] en artikel om en pojke som blivit lyft av en soffa av en lärare och den skadeståndstalan som Barn- och elevombudet [BEO] driver för pojkens räkning med anledning av detta. I tisdags meddelade dessutom Högsta domstolen [HD] att man tar upp fallet till prövning.

undefined

Att BEO driver detta mål i domstol har upprört stora delar av den svenska journalistkåren, olika samhällsdebattörer och folkvalda politiker. Man menar att BEO:s handlande försvårar för den svenska lärarkåren att göra sitt arbete och att myndigheten gått för långt i sin processiver. Resonemanget verkar vara en blandning av samhällsekonomi (sluta larva runt i domstol för våra skattepengar) och det mer relevanta argumentet att BEO:s processande gör arbetssituationen för redan hårt pressade lärare ännu mer ohållbar.

Det finns en befogad ilska här, men den är enligt min mening missvisad. Myndigheten har förvisso ingen skyldighet att driva ärenden i domstol (det står i skollagen (2010:800) [SkolL] 6 kap. 15 § att Skolinspektionen ”får” föra en elevs talan) men i just fall där en lärare kan ha kränkt en elev finns det goda grunder för myndigheten att processa eftersom skollagen innehåller ett absolut förbud mot att skolpersonal kränker elever, se SkolL 6 kap. 9 §.

Men, säger kanske någon då, att lyfta en elev som blockerar en utgång är väl inte att klassa som en kränkning? Eleven störde ordningen och läraren redde upp situationen, punkt slut. Tyvärr är det inte så enkelt. Vad som är en kränkning enligt skollagen är dock ytterst oklart och begreppet ”kränkande behandling” lämnar utrymme för både till synes triviala och allvarliga handlingar. Detta var något lagstiftaren med flit siktade på när man införde kränkningsbestämmelserna i skollagstiftningen, bland annat eftersom man ansåg att det tidigare begreppet som användes (”mobbning”) var för snävt och att man önskade skydda elever från fler beteenden än vad som tidigare var fallet.[1]

I Sverige är det otillåtet med barnaga, se föräldrabalken (1949:381) [FB] 6 kap. 1 §. Detta förbud gäller även i skolan även om det inte finns en direkt paragraf som berör detta längre i själva skollagen. Brotten misshandel (brottsbalken (1962:700) [BrB] 3 kap. 5 §), olaga tvång (BrB 4 kap. 1a §) och olaga hot (BrB 4 kap. 5 §) är självklart också aktuella i sammanhangen eftersom handlingar som är straffbelagda om de utförs mot vuxna i princip alltid också är straffbelagda om de begås mot barn. Undantagna är handlingar som begås i nöd (BrB 24 kap. 4 §) eller som en form av nödvärn (BrB 24 kap. 1 §). Enligt den svenska grundlagen regeringsformen [RF] är alla och en var (dvs. även barn) skyddade från påtvingade kroppsliga ingrepp (se RF 2 kap. 6 §) från det allmännas sida (dvs. kommuner, landsting, statliga myndigheter etc.). Lärare, även lärare i friskolor, utgör representanter för det allmänna och måste alltså följa regeringsformens bestämmelser om enskildas grundläggande fri- och rättigheter.[2]

Påtvingade kroppsliga ingrepp kan utgöras av en mängd olika saker (läkarundersökningar, vaccinering, tagande av fingeravtryck, blod-, saliv-, utandning- och urinprovtagning samt olika former av kroppsbesiktningar) om de sker mot en enskilds vilja.[3] Påtvingade kroppsliga ingrepp är typiskt sett också olika typer av våld som utövas mot enskilda, även psykiskt våld. Det finns inget krav på att våldet måste vara allvarligt för att det ska vara otillåtet enligt RF 2 kap. 6 §. Det finns faktiskt rätt goda grunder för att påstå att representanter för det allmänna (dvs. även lärare) inte får röra enskilda (dvs. elever) mot deras vilja.[4]

En ordning där det allmännas tjänstemän inte ens får peta på enskilda individer är dock, såklart, ohållbar. Jag menar, hur skulle polisen, militären, tullen och kriminalvården ens kunna bedriva sin verksamhet om så var fallet? Lösningen finns i RF 2 kap. 20 § där det står att undantag från bland annat RF 2 kap. 6 § får göras om detta sker medelst lag. Det vill säga, om riksdagen i en lag skriver att det allmännas representanter får använda våld, så är det okej att de gör det, se exempelvis polislagen 10 §.

I skolans fall förhåller det sig dock så att det inte finns ett sådant undantag som man har i polislagen där våld under vissa förutsättningar är tillåtet. Det finns bestämmelser i SkolL 5 kap. 6 § st. 1 som anger att lärare och rektorer får:

”[V]idta de omedelbara och tillfälliga åtgärder som är befogade för att tillförsäkra eleverna trygghet och studiero eller för att komma till rätta med en elevs ordningsstörande uppträdande.”

Detta kan låta som ett bemyndigande för lärare och rektorer (obs! Ingen annan skolpersonal) att använda våld i de tillfällen som detta är befogat. Så kan dock inte denna bestämmelse läsas. SkolL 5 kap. 6 § är en bestämmelse som räknar upp- och hänvisar vidare till den typ av ordningsskapande beslut en lärare får fatta vid stökiga situationer (utvisning, kvarsittning, tillfällig omplacering, tillfällig placering vid en annan skolenhet, avstängning och omhändertagande av föremål) men den ger inget direkt mandat för lärare att använda våld. I sådana fall hade detta behövt stå i paragrafen. Förarbetena till de bestämmelser som finns i skollagens femte kapitel ger dessutom vid handen att dessa inte får användas för att inskränka barns och elevers grundläggande fri- och rättigheter så som de är formulerade i regeringsformen. Skollagens femte kapitel är alltså inte ett giltigt undantag från RF 2 kap. 6 § även om det kan verka som det.

Vi är alltså kvar i situationen där lärare inte ens får peta på elever utan att det ska utgöra ett otillåtet kroppsligt ingrepp och om något utgör ett otillåtet kroppsligt ingrepp enligt regeringsformen utgör det också kränkande behandling enligt SkolL 6 kap. 9 § som BEO som part får föra talan om enligt SkolL 6 kap. 15 §. BEO är dessutom enligt Förordning (2011:556) med instruktion för Statens skolinspektion skyldig att:

”utföra de uppgifter som enligt 6 kap. skollagen (2010:800) ska ombesörjas av myndigheten när det gäller att tillvarata barns och elevers enskilda rätt”

Vilket alltså inkluderar att föra elevers talan i domstol om de blivit utsatta för kränkande behandling. Myndigheten måste inte men i fall med potentiella grundlagsbrott finns det hyfsat goda incitament att göra det.

Hur som helst, vi är helt enkelt tillbaka i situationen där en lärare inte får peta på en elev som inte vill det. Som jag konstaterat tidigare är en dylik situation ohållbar. Vad händer i fall där en elev kanske attackerar en annan elev, riskerar att skada sig själv eller ger sig på en lärare? I dessa fall är det hyfsat enkelt. I sådana fall får lärare ingripa eftersom det klassas som nöd- eller nödvärn i enlighet med brottsbalkens bestämmelser, se BrB 24 kap. 1 och 4 §§. Det är fallen där en lärare vill eller måste använda våld för att hålla ordning i skolan eller i klassrummet. I vissa fall kanske man helt enkelt inte har tid eller möjlighet att bemöta en elev lågaffektivt eller tala honom eller henne till rätta. Som så många förståsigpåare påpekat i debatten, vissa barn stör faktiskt, får en lärare verkligen inte flytta på dem med våld?

Mjo. Det finns en liten pysventil som öppnats i prejudicerande avgöranden från Högsta domstolen.[5] Pysventilen kallas för tillsynsplikten. Den bygger bl.a. på den tillsynsplikt föräldrar har enligt föräldrabalken i FB 6 kap. 1-2 §§ och har använts för att beskriva den tillsyn lärare behöver ha över elever när deras vårdnadshavare lämnar över dem till skolan.[6] Tillsynsplikten är både till för att skydda barn och elever så att de inte skadar sig och för att skydda andra från eleverna. Högsta domstolen har b.la. i NJA 1988 s. 586 uttalat att en lärare vid utövning av sin tillsynsplikt inte kan vara avskuren från varje möjlighet till kroppsligt ingrepp mot en elev även då det inte är fråga om en nödvärns- eller nödsituation.

Högsta domstolen har berört tillsynsplikten i förhållande till lärares våldsanvändning mot barn vid ett antal tillfällen (NJA 1988 s. 586, NJA 2016 s. 596 och NJA 2009 s. 776) och kommer nu alltså få anledning att göra det igen eftersom man valt att bevilja prövningstillstånd i fallet med eleven som lyftes bort från soffan. Högsta domstolen har dock inte konstruerat någon fast ram för tillsynsplikten eller gjort någon reell ansträngning att definiera den. I NJA 1988 s. 586 uttalade man till och med att vad som får anses falla inom tillsynsplikten får avgöras från fall till fall. Inte konstigt då att BEO måste processa för att avgöra om det våld en lärare använt mot en elev är otillåtet som en form av kränkande behandling och ett påtvingat kroppsligt ingrepp eller om det enligt Högsta domstolens praxis är att klassa som en tillåtlig handling inom ramen för lärares tillsynsplikt.

Vart landar vi då med allt det här? Borde BEO läggas ned för att myndigheten driver struntsaker i domstol eller ägnar sig myndigheten åt nödvändiga processer för att klarlägga rättsläget? Vems är felet att ”det ser ut såhär” i dagens Sverige?

Enligt min mening behövs BEO, man får inte glömma att myndigheten till största delen ägnar sig åt kränkningar som sker mellan barn och inte åt kränkningar där lärare kanske kränkt barn i syfte att hålla ordning. Mycket av myndighetens verksamhet sker dessutom utanför domstolen även om det är just rättsfallen som får uppmärksamhet. Om man avvecklar BEO för att förhindra myndigheten att driva fall där lärare använt fysiska maktmedel (våld) mot elever så är det som att slå ihjäl en fluga med en slägga och vi skulle återvända till tiden innan 2006 när elever som utsatts för kränkningar i skolan var i princip rättslösa.

Med det sagt har BEO brister. Speciellt framkommer detta av den interna kritik som lades fram i media tidigare i höstas.

Jag tror att mycket av den otydlighet som bidrar till lärarnas osäkerhet idag gällande möjligheten att ingripa mot elever beror på att lagstiftningen är otydlig, inte på att vi har ett barn- och elevombud. Lagstiftaren behöver bli tydlig kring lärares möjlighet att använda ett visst mått av våld mot elever och man måste vara tydligare med vad som är en kränkning i skollagens mening.

Hoppas att detta kan vara informativt för er som läsare. Jag vill också förtydliga att jag förstår lärarkårens och allmänhetens frustration över lägets osäkerhet. Att rikta udden för missnöjet mot BEO istället för de som stiftar lagarna är dock ofruktsamt. Om politikerna dessutom tar fasta på kritiken att man vill ”ta bort” BEO så blir det enda resultatet att man gjort elever som utsatts för reella kränkningar och mobbning i skolan helt rättslösa.


[1] Se Prop. 2005/06:38, Trygghet, respekt och ansvar – om förbud mot diskriminering och annan kränkande behandling av barn och elever, s. 101 ff.

[2] Se Lotta Lerwalls resonemang kring varför även personal i fristående skolor bör betraktas som representanter för det allmänna. Se Lerwall, Lotta, Fristående skolor och regeringsformen – innebörden av ”det allmänna”, Förvaltningsrättslig tidskrift, 2013, s. 267.

[3] Se SOU 1975:75, Skydd för kroppslig integritet, s. 358–362 och JO beslut Dnr 479-2010, 2010-04-26. Se exempelvis prop. 2009/10:165, s. 323; prop. 1987/88:3, om en ny fartygssäkerhetslag, s. 88 f.; prop. 1987/88:88, om ny strålskyddslag, m.m., s. 78 f.; prop. 1988/89:134, om ändring i körkortslagen (1977:477), m. m., s. 11. Se även Bull, Thomas och Sterzel, Fredrik, Regeringsformen – en kommentar, Studentlitteratur, 3 u., 2015, s. 71; Warnling Conradson, Bernitz, Sandström och Åhman, 2018, s. 199 samt Warnling Conradson, Sandström och Ahlenius, 2018, s. 95 ff.

[4] Se riksåklagarens argumentation i Högsta domstolens avgörande NJA 1988 s. 586.

[5] Se b.la. NJA 1988 s. 586, NJA 2016 s. 596 och NJA 2009 s. 776.

[6] JO:s beslut, Dnr. 6396-2011, 2013-05-30; Skolverkets beslut, Dnr. 51-2001:102, 2001; Skolverkets beslut, Dnr. 51-2002:2078, 2003; JO:s beslut, Dnr. 4647-1993, 1994-09-02; Skolinspektionens beslut, Dnr. 41-2015:3054, 2015.

4 reaktioner på ”Vi måste prata om BEO

  1. Peter Sjöberg 9 januari, 2020 / 08:43

    Tack för en intressant och lärorik blogg. Hoppas att få läsa fler inlägg från dig.

    Gilla

    • mariareforslegge 9 januari, 2020 / 09:25

      Vad roligt att du fann den intressant. Det kommer fler inlägg när något aktuellt eller intressant ämne dyker upp.

      Vänliga hälsningar
      Maria

      Gilla

Lämna ett svar till Peter Sjöberg Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s