Skolans ansvar för barn som far illa eller mår dåligt

Tänk dig att du har en elev i din klass som du misstänker brukar droger, eller som skadar sig själv. Tänk dig att du har en elev som dyker upp till undervisningen med blåmärken. Tänk dig att du har en elev som verkar må dåligt, som drar sig undan eller som plötsligt tappar all motivation i skolan. Vad känner du rent spontant att ditt ansvar är i en sådan situation?

Ska du kontakta elevens föräldrar? Prata med skolkuratorn eller rektorn? Ska du ringa polisen? Eller tänker du att det bästa är att prata med eleven själv och försöka reda ut vad som kan vara fel innan du gör något annat? I det här blogginlägget vill jag försöka bena ut hur skolans- och enskilda lärares ansvar ser ut i förhållande till elever som far illa. Jag hoppas att det i slutändan kan bli hyfsat pedagogiskt.

Foto av Pixabay på Pexels.com

Till att börja med är det vårdnadshavarna (oftast föräldrarna) som har det övergripande ansvaret för sitt barn. Detta ansvar regleras i föräldrabalken (1949:381) [FB] (något som jag skrivit lite om i tidigare blogginlägg) och innebär att den som har vårdnaden om ett barn också har en skyldighet att sörja för dennes  utveckling och trygghet.[1]

Utöver vårdnadshavarna är det socialnämnden i varje kommun som ansvarar för barn och unga. Kommunen har nämligen det yttersta ansvaret för att enskilda (dvs. människor som du och jag) får den hjälp och det stöd som vi behöver, exempelvis vård, omsorg, service och ekonomiskt bistånd. Se socialtjänstlagen (2001:453) [SoL] 2 kap. 1-2 §§.[2] Socialtjänsten lyder under Socialnämnden (som är politiskt tillsatt) och det är socialtjänsten som i praktiken genomför arbetet riktat mot enskilda. Som Pernilla Leviner (docent i offentlig rätt vid Stockholms Universitet) uttrycker det i sin avhandling så har socialtjänsten, utöver det generella ansvaret för alla som vistas i kommunen, även ett specifikt ansvar för svagare samhällsgrupper, bland annat barn.[3]

Men var kommer skolans- och lärarnas ansvar in i bilden? Förutom att skolpersonal har ett klart stadgat ansvar för elevernas trygghet och säkerhet i skolan (se skollagen (2010:800) [SkolL] 5 kap. 6 §) så finns det även en s.k. anmälningsplikt i socialtjänstlagen som blir aktuell om man som lärare misstänker att ett barn skadar sig eller far illa utanför skolan och efter/innan skoltid. Se SkolL 29 kap. 13 §.

Anmälningsplikten som blir aktuell för lärare återfinns i SoL 14 kap. 1 § där det stadgas att: ”[f]öljande myndigheter och yrkesverksamma är skyldiga att genast anmäla till socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om eller misstänker att ett barn far illa: 1. myndigheter vars verksamhet berör barn och ungdom,  2. andra myndigheter inom hälso- och sjukvården, annan rättspsykiatrisk undersökningsverksamhet, socialtjänsten, Kriminalvården, Polismyndigheten och Säkerhetspolisen, 3. anställda hos sådana myndigheter som avses i 1 och 2, och 4. de som är verksamma inom yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet och fullgör uppgifter som berör barn och unga eller inom annan sådan verksamhet inom hälso- och sjukvården eller på socialtjänstens område.”

Den som anmäler att ett barn mår dåligt till socialnämnden har, när anmälan väl gjorts, även en s.k. uppgiftsskyldighet enligt SoL 14 kap. 1 § st. 3. Denna uppgiftsskyldighet innebär att den som gjort anmälan har en skyldighet att lämna ut de uppgifter som denne har om barnet i fråga som kan ha bäring för socialtjänstens utredning. Detta innebär att man exempelvis inte kan vägra att berätta vad barnet heter eftersom anmälnings- och uppgiftsskyldigheten bryter igenom sekretessen mellan myndigheter, se Offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) 10 kap. 28 §.[4]

Anledningen till att lärare (och andra tjänstemän vars verksamhet berör barn- och ungdom) har anmälningsplikt är att socialtjänsten i stor utsträckning är beroende av information rörande barns utsatthet från dessa verksamheter, eftersom socialtjänstens uppsökande verksamhet är begränsad.[5]

”Att professionella som möter barn anmäler missförhållanden kring barn är en förutsättning för att socialtjänsten ska kunna ge utsatta barn stöd och skydd. Utifrån detta har en plikt reglerats i SoL 14:1 om att personal i många myndigheter och viss yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet är skyldiga att anmäla oro för barn till socialnämnden.”[6]

Så, det finns alltså en anmälningsplikt för lärare. Viktigt att veta om i det här sammanhanget är att denna anmälningsplikt är personlig – detta innebär att en lärare som misstänker att ett barn far illa har ett eget ansvar att anmäla detta till socialnämnden. Detta ansvar kan inte överlåtas till någon annan. I många skolor idag fungerar det rent praktiskt så att alla orosanmälningar görs till rektor som sedan anmäler till socialnämnden. Detta är egentligen inte ett godtagbart system. En lärare eller annan skolpersonal kan inte undgå det personliga ansvaret genom att lämna över detta till rektor.

Värt att notera i samanhanget är att en lärare inte behöver/ska bekräfta eller utreda att ett barn far illa innan en anmälan görs. Det räcker med en misstanke om att något är fel för att anmälningsplikten ska bli aktuell. Detta kan betraktas som obehagligt eftersom många lärare kan känna att man ”inte vill sätta igång något i onödan” – en känsla som kanske intensifieras av att man som tjänsteman inte får vara anonym när man gör en sådan här anmälan.

Alternativet, att inte göra någon anmälan kan dock få allvarliga konsekvenser. Dels för barnet som kanske tar allvarlig skada under tiden en anmälan/utredning inte görs och dels för läraren när det uppdagas att denne inte beaktat sin anmälningsplikt. Att inte anmäla kan nämligen aktualisera Brottsbalkens (1962:700) [BrB]:s bestämmelser om tjänstefel.

Det finns möjligen ett utrymme för en diskussion kring anmälningsplikten i förhållande till barns stigande ålder och mognadsgrad. Något som illustreras i ett JO-beslut från 2006 där en 17:årig flicka dog efter en överdos med koffeintabletter och JO valde att inte utdela kritik mot b.la. läraren i fråga.[7] Ur en rent personlig synvinkel tycker jag dock att det beslutet går att ifrågasätta med tanke på formuleringen i SoL.

Är man osäker kring om det man noterat ska anmälas finns det en möjlighet att vända sig till socialnämnden och i allmänna ordalag höra sig för om man borde anmäla. Mer information kring hur detta fungerar finns på Socialstyrelsens hemsida.

Det viktigaste i slutändan enligt min mening är att lärare och annan personal på skolan inte tar på sig uppgiften av att vara både polis, psykolog och jurist. Är man osäker eller tycker att något verkar vara fel kring en elev så bör man fråga om råd. Ring socialnämnden. Sitt inte med hela det tunga ansvaret i knät – det riskerar att sluta dåligt både för den aktuelle läraren och för eleven i fråga.

För den som är intresserad av att läsa mer om det här så rekommenderar jag varmt docent Pernilla Leviners avhandling Rättsliga dilemman i socialtjänstens barnskyddsarbete där de här frågorna behandlas mer ingående i kapitel sex.


[1] Se FB 6 kap. 1-2 §§ om vårdnad, boende och umgänge.

[2] Se vidare Leviner, Pernilla, Rättsliga dilemman i socialtjänstens barnskyddsarbete, Jure Förlag AB, Stockholm, 2011, s. 133.

[3] Se Leviner, Pernilla, Rättsliga dilemman i socialtjänstens barnskyddsarbete, Jure Förlag AB, Stockholm, 2011, s. 133-132. Se även SoL 5 kap. 1 §.

[4] Se JO:s beslut 2007-11-05, dnr 4418-2006. Se även Boström, Viola & Lundmark, Kjell, Skoljuridik, 3 u., Liber AB, Stockholm, 2013, s. 227-229.

[5] Se Leviner, Pernilla, Rättsliga dilemman i socialtjänstens barnskyddsarbete, Jure Förlag AB, Stockholm, 2011, s. 138.

[6] Leviner, Pernilla, Rättsliga dilemman i socialtjänstens barnskyddsarbete, Jure Förlag AB, Stockholm, 2011, s. 138.

[7] Se JO:s beslut 2006-01-30, dnr 2630-2004.

[8] Socialstyrelsen, Anmäla oro för barn, 2014, s. 26

Vem ansvarar för ett barn?

I det här avsnittet hade jag tänkt ta ett steg tillbaka och lägga en lite mer solid grund för den, på alla sätt och vis, smått oregerliga textmassa jag hittills skapat. Det är nog så den här bloggen kommer att bedrivas också, tyvärr, eftersom skrivandet i stora delar är lustbaserat. Förslag på ämnen för kommande inlägg tas såklart tacksamt emot, men i dagsläget är jag osäker på hur stor – om någon – läsarskara jag har. Därför hade jag i den här texten tänkt ta och reda ut ett juridiskt begrepp som jag använt i tidigare blogginlägg, nämligen begreppet vårdnadshavare.

Foto av Caleb Oquendo på Pexels.com

Vårdnad, vad är det? Rent terminologiskt vet nog de flesta vad ordet ”vårdnad” syftar på, men för att försvara den här bloggens ”juridiska framtoning” kommer ändå en paragraftung redogörelse. I Föräldrabalkens (1949:381) [FB]:s sjätte kapitel finns bestämmelser om vårdnad, boende och umgänge. I FB 6 kap. 1 § stadgas det att: ”[b]arn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran”. Här är det kanske bra att göra en passus och säga att man ur laglig synvinkel är barn fram till arton års ålder när man blir myndig enligt FB 9 kap. 1 §.

Den som ansvarar för ett barn och har vårdnaden om det kallas för vårdnadshavare och det är den eller de individerna som ansvarar för barnet. I FB 6 kap. 2 § framgår det att: ”[d]en som har vårdnaden om ett barn har ett ansvar för barnets personliga förhållanden och ska se till att barnets behov enligt 1 § blir tillgodosedda. [Det vill säga bestämmelsen om trygghet, god fostran etc. i stycket ovan. Min anm.] Barnets vårdnadshavare svarar även för att barnet får den tillsyn som behövs med hänsyn till barnets ålder, utveckling och övriga omständigheter samt ska bevaka att barnet får tillfredsställande försörjning och utbildning. I syfte att hindra att barnet orsakar skada för någon annan ska vårdnadshavaren vidare svara för att barnet står under uppsikt eller att andra lämpliga åtgärder vidtas.”

Vem är då vårdnadshavare? Om vi så, rent kortfattat och simplifierat, kan anse oss ha ett hum om vad vårdnad är för något följer ganska självklart frågan kring vem som är vårdnadshavare. I de allra flesta fall kan man nog nöja sig med att barnets båda föräldrar är vårdnadshavare men rent tekniskt och faktiskt är det inte alltid så enkelt, av flera olika skäl.

Här kommer vi också in på en del av juridiken som jag, rent personligen, tycker luktar en aning gammaldags. Den första utgångspunkten, enligt FB 6 kap. 3 §, är nämligen att ett barn från födseln har sina båda föräldrar som vårdnadshavare, under förutsättningen att dessa båda är gifta med varandra. Presumtionen är alltså att en kvinnas make alltid är far till barnet hon föder. Om han på något vis inte håller med om detta krävs specifika juridiska åtgärder för att upphäva den s.k. faderskapspresumtionen (se FB 1 kap. 1 §).[1]

Om en kvinna som inte är gift föder ett barn är hon däremot ensam vårdnadshavare för barnet. En man som lever tillsammans med en kvinna i ett samboförhållande är således inte automatiskt att betrakta som vårdnadshavare till det barn hon föder (se FB 6 kap. 3 §). Detta kan dock ordnas med en s.k. faderskapsbekräftelse.[2]

Om inte föräldrarna, vem? Om inte barnets föräldrar kan anses vara lämpliga så ska vårdnaden om barnet anförtros åt en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare (se FB 6 kap. 7 §) och detta är egentligen orsaken till varför jag ville skriva det här blogginlägget. Antagandet att vårdnadshavare alltid är samma sak som förälder eller biologisk förälder stämmer alltså inte alltid. Om ett barns föräldrar skulle ha avlidit kan mycket väl mor- eller farföräldrar var barnets vårdnadshavare. På samma sätt kan ett barn som omhändertagits med stöd av lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga [LVU] ha familjehemsföräldrar som vårdnadshavare.

I en skolkontext är det viktigt att veta vem som har vårdnaden om ett barn. Justitieombudsmannen har bland annat poängterat att skolförfattningarna förutsätter ett fortgående samarbete med vårdnadshavaren angående elevens skolsituation och för att detta ska fungera krävs det att skolans personal vet om vem som har vårdnaden om barnet.[3] Uppgifter om vem som har vårdnaden om ett barn kan man få genom att kontakta Skatteverket.[4]


Fotnoter:

[1] Läs mer om detta i Vårdnad, boende och umgänge – se Sjösten, Mats, Vårdnad, boende och umgänge, Norstedts Juridik, u. 4, Integra Indien, 2014.

[2] Se Sjösten, Mats, Vårdnad, boende och umgänge, Norstedts Juridik, u. 4, Integra Indien, 2014, s. 57.

[3] Se b.la. JO:s ämbetsberättelse 2004/05 s. 342 – se även Boström, Viola & Lundmark, Kjell, Skoljuridik, 3 u., Liber AB, Stockholm, 2013, s. 208-209.

[4] Se Boström, Viola & Lundmark, Kjell, Skoljuridik, 3 u., Liber AB, Stockholm, 2013, s. 208-209.