Klädkoder, disciplinära åtgärder och skydd för elevers yttrandefrihet

Den 28 september 2020 publicerade Göteborgs-Posten en artikel som handlade om att en friskola i Göteborgsområdet infört en klädkod på skolan som innebär att skolan är emot en kombination av klädesplagg som kan associeras med machokultur, utanförskap och kriminalitet. Som exempel anges mjukisbyxor och midjeväskor. Att skolor vill införa klädkoder i verksamheten är inget nytt. År 2017 publicerar Expressen en artikel som handlar om en internationell friskola där eleverna måste bära skoluniform, skoluniformen ska ge en internationell känsla och påminna om Harry Potter. På en direkt fråga om vad som händer ifall eleverna skulle komma till skolan iförda något annat än skoluniformen framgår det att ett sådant beteende skulle resultera i en varning och att tre varningar i sin tur skulle leda till en disciplinär åtgärd i form av kvarsittning.

Foto av u5468 u5eb7 pu00e5 Pexels.com

De två ovanstående exemplen väcker en hel del rättsligt intressanta frågor. Kan ett krav på skoluniformer vara förenligt med skyddet för elevers yttrandefrihet i regeringsformen? Kan brott mot en skolas ordningsregler ge en skola rätt att använda disciplinära åtgärder mot elever? Kan en elev indirekt samtycka till att få sina grundläggande fri- och rättigheter inskränkta genom att välja att gå i en friskola?

1. Regeringsformen, rättighetsregleringen och friskolorna

Detta blogginlägg är inte tänkt att handla om regeringsformens tillämplighet i friskolor. För att kunna diskutera ovan ställda frågor mer ingående måste dock ett ställningstagande gällande tillämpligheten göras. På en ytterst grundläggande nivå kan det konstateras att rättighetsregleringen som återfinns i regeringsformens andra kapitel är rättligt bindande för det allmänna i förhållande till enskilda individer, företag, m.m. Det ”allmänna” utgörs något förenklat av staten, regionerna och kommunerna och representeras av de tjänstemän som arbetar i den statliga, kommunala eller regionala verksamheten. Lärare i kommunala skolor måste således utan några tveksamheter beakta de grundläggande fri- och rättigheterna i regeringsformen.

Frågan är dock vad som gäller för friskolor då dessa är privata sammanslutningar eller företag av olika slag som trots sin privaträttsliga karaktär till stor del ägnar sig åt myndighetsutövning i det allmännas ställe. Inom rättsvetenskapen råder det idag en bred koncensus kring att privata företag som ägnar sig åt offentlig maktutövning måste följa bestämmelserna i regeringsformens andra kapitel eftersom privata aktörers bedrivande av utbildning är att betrakta som en överlämnad offentlig förvaltningsuppgift. Åsa Örnberg som är universitetslektor i offentlig rätt vid den Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet skriver om detta i sin avhandling som handlar om Kommunal verksamhet genom privaträttsliga subjekt:

”Enligt min uppfattning är den utbildning som bedrivs av fristående skolor att betrakta som en överlämnad offentlig förvaltningsuppgift. Förvaltningsuppgiften är […] inte överlämnad med stöd av 3 kap. 16 § KL [nuvarande KomL 10 kap. 1 §, min anm.], utan med stöd av 12 kap. 4 § RF.  […] En fristående skola där en elev fullgör sin skolplikt enligt 7 kap. 4 § SkolL vidtar flera åtgärder som innefattar myndighetsutövning. Innefattar förvaltningsuppgiften myndighetsutövning krävs enligt 12 kap. 4 § RF stöd i lag. Överlämnandet har därför stöd i skollagen där det […] framgår att enskilda kan godkännas som huvudmän.”

Friskolor måste således på samma sätt som kommunala skolor beakta regeringsformens andra kapitel i sin verksamhet och det innebär att de bland annat inte får kränka elevers rätt att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor (se regeringsformen 2 kap. 1 §).[1]

2. Ordningsregler

Alla skolor ska enligt skollagen 5 kap. 5 § ha ordningsregler. Ordningsreglerna ska utarbetas under medverkan av eleverna och det är skolans rektor som beslutar om deras utformning enligt skollagen 5 kap. 5 § st. 2. Elevernas medverkan i processen att ta fram ordningsregler ska inte vara symbolisk enligt förarbetena till 4 kap. 9 § skollagen utan måste vara något som skolan aktivt arbetar med för att stärka elevernas delaktighet i verksamheten (se prop. 2009/10:165, s. 674).

Foto av Joshua Miranda pu00e5 Pexels.com

Eftersom det är rektor som beslutar om ordningsregler innebär det att samma krav ställs på dessa som på andra förvaltningsrättsliga beslut. Det innebär att rektor måste beakta kraven på saklighet, opartiskhet och allas likhet inför lagen enligt regeringsformen 1 kap. 9 § samt kravet på proportionalitet, dvs. proportionalitetsprincipen. Ordningsregler måste således stå i proportion till de ordningsstörningar skolan önskar motverka och straffet för att inte ha följt ordningsreglerna får heller inte vara oproportionerliga i förhållande till de beteenden som skolan önskar stävja.

Syftet med ordningsregler är att säkerställa ordning och säkerhet i skolmiljön så att skolan kan vara en trygg och säker plats för de elever och den personal som befinner sig i skolan. Ordningsregler existerar även för att garantera den pedagogiska verksamheten i skolan så att eleverna kan tillgodogöra sig sin utbildning på bästa möjliga sätt. Ordningsregler får med andra ord inte användas för att tillgodose några andra ändamål än elevernas trygghet, säkerhet och utbildning.[2]

3. Klädkoder och yttrandefrihet

En elevs val av kläder kan ses som ett sätt för den eleven att uttrycka sina tankar, åsikter och känslor. Val av kläder kan ses som en form av yttrandefrihet och skyddas således av regeringsformen 2 kap. 1 §. Grundlagsskyddade rättigheter som yttrandefriheten får endast inskränkas genom lag, se 2 kap. 20 § regeringsformen. Varken skollagen eller någon annan lag innehåller bestämmelser som reglerar skolors rätt att kräva att elever bär skoluniform eller efterlever någon annan form av klädkod. Regleringen i regeringsformen 2 kap. 20 § utgör ett så kallat lagformskrav och innebär att en inskränkning av den grundlagsskyddade yttrandefrihet med bindande verkan enbart kan åstadkommas om riksdagen stiftar en ny lag på området eller uppdaterar en äldre lag med nya bestämmelser som gör det möjligt att t.ex. inskränka yttrandefriheten. Lagformskravet innebär med andra ord att enskildas yttrandefrihet enligt regeringsformen 2 kap. 1 § intefår inskränkas genom en förordning som antas av regeringen och inte heller genom en föreskrift från en myndighet och yttrandefriheten får absolut inte inskränkas genom att en rektor i lokala ordningsregler beslutar om att förbjuda vissa typer av yttranden, åsikter eller känslor. Enligt regeringsformen 2 kap. 23 § får yttrandefriheten (utöver lagformskravet i regeringsformen 2 kap. 20 §) endast begränsas med hänsyn till följande orsaker:

”[R]ikets säkerhet, folkförsörjningen, allmän ordning och säkerhet, enskildas anseende, privatlivets helgd eller förebyggandet och beivrandet av brott. Vidare får friheten att yttra sig i näringsverksamhet begränsas. I övrigt får begränsningar av yttrandefriheten och informationsfriheten göras endast om särskilt viktiga skäl föranleder det.

Vid bedömandet av vilka begränsningar som får göras med stöd av första stycket ska särskilt beaktas vikten av vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet i politiska, religiösa, fackliga, vetenskapliga och kulturella angelägenheter.”

En skolas ordningsregler får inte strida mot regeringsformen. Detta är ett uttryck för normhierarkin där konflikter mellan rättskällor löses beroende på hur de placerar sig i en specifik hierarki av rättskällor. Bestämmelser med ett lägre rättskällevärde (t.ex. en skolas ordningsregler) får inte strida mot bestämmelser med ett högre rättskällevärde (t.ex. en grundlag), se bilden nedan.

Normhierarkin

I korta ordalag är ordningsregler som riskerar att inskränka (eller som faktiskt inskränker) barns och elevers fri- och rättigheter problematiska om inte inskränkningarna också har stöd i lag. Det finns dock exempel på situationer när inskränkningar av elevers klädval kan accepteras i skolan. Ett sådant exempel är om en elev vill klä sig på ett sätt så att kläderna skulle kunna tolkas som t.ex. hets mot folkgrupp eller olaga hot. I sådana fall inskränks dock elevens yttrandefrihet med stöd av brottsbalken eftersom hets mot folkgrupp och olaga hot är brottsliga gärningar och uttryck.

Ett annat exempel på när en inskränkning av en elevs yttrandefrihet genom klädval skulle kunna accepteras är om skolan instiftar ordningsregler som är ämnade att skydda eleven från att komma till skada inom ramen för särskilda utbildningsmoment. Exempelvis skulle en gymnastiklärare kunna begära att elever tar av sig stora örhängen under gymnastiklektionerna eftersom örhängena riskerar att fastna i redskap eller i klasskamrater och därmed skada eleverna. Att skydda elever från att komma till skada måste dock ses som ett uttryck för skolpersonalens tillsynsplikt och kan således härledas från föräldrabalken 6 kap. 1–2 §§ som enligt tidigare utbildningsrättslig praxis anses gälla inte bara vårdnadshavare utan även skolpersonal och andra som har tillsyn över ett barn. Till detta bör det även sägas att garantläran inom straffrätten ofta anses gälla skolpersonal under tiden skolans personal är i tjänst.[3]

När det gäller klädkoder i skolan är det dock sällan de ovanstående exemplen som diskuteras. Istället är det den typ av exempel som jag lyfte inledningsvis i som får uppmärksamhet, dvs. klädkoder som enligt förespråkarna bidrar till ett lugnare och tryggare arbetsklimat i skolan och som således får betraktas som rena ordnings- eller t.om. etikettfrågor. I denna del kan det sägas att det inte är olagligt för en rektor att besluta om ordningsregler som föreskriver en viss typ av klädedräkt eller som t.om. föreskriver att eleverna ska bära någon typ av skoluniform. Om ordningsreglerna och klädkoderna i enlighet med skollagen tagits fram i samarbete med eleverna och eleverna frivilligt efterlever dessa regler är det inget problem oavsett om reglerna i praktiken innebär ett förbud mot kepsar, midjeväskor eller mjukisbyxor. Problem uppstår dock om eleverna inte följer ordningsreglerna och sedermera straffas för sina överträdelser. Om elever t.ex. får varningar eller straffas med kvarsittning för att de kommer till skolan i slitna jeans och t-shirt eller med midjeväska står ordningsreglerna i strid med yttrandefriheten.

Det är möjligt att argumentera för att klädkoder vars syfte är att skapa ordning och trygghet är tillåtna med stöd av skollagens femte kapitel och att ordningsregler om specifika klädesplagg därför kan upprätthållas med stöd av skollagen 5 kap. 6 § (och t.ex. skollagen 5 kap. 7 och 8 §§). Denna argumentationslinje bygger dock på att skolan prövar varje enskilt fall och gör en individuell proportionalitetsbedömning utifrån varje elevs speciella situation när en överträdelse sker. Att tvinga elever till att klä sig på ett visst sätt med motiveringen att det ”hör till god fostran” eller att en viss typ av klädval per automatik skulle leda till ett bättre skolklimat är inte tillräckligt tungt vägande skäl för att det ska kunna motivera ett åsidosättande av yttrandefriheten enligt min mening.

Foto av Pixabay pu00e5 Pexels.com

Ibland framförs det att en elev eller dennes vårdnadshavare, genom att välja en viss typ av friskola, indirekt skulle ingå ett avtal med skolan om att följa skolans ordningsregler och att eleven därmed ”frivilligt” väljer att inskränka sin egen yttrandefrihet. Detta är dock ytterst tveksamt, även i situationer där elever faktiskt undertecknar ett avtal om att följa en skolas ordningsregler (t.ex. vid terminsstarten). Ett sådant avtal har dock knappast någon rättslig verkan då det inte för en oförutsebar framtid är möjligt för ett barn att avtala bort sina grundläggande fri- och rättigheter.

Ytterligare en aspekt som inte får glömmas bort i sammanhanget är att utbildning enligt skollagen måste vara avgiftsfri. Om en skolas ordningsregler kräver att elever måste köpa en viss typ av kläder (t.ex. en skoluniform) skulle detta strida mot skollagen 10 kap. 10 §.

Så för att sammanfatta det hela: friskolor måste följa bestämmelserna i regeringsformens andra kapitel. Klädkoder och krav på skoluniformer kan strida mot yttrandefriheten i regeringsformen 2 kap. 1 § och det finns inget klart lagstöd för att inskränka elevers yttrandefrihet i skollagen (eller någon annan relevant lag) varför lagformskravet i regeringsformen 2 kap. 20 § antagligen inte kan anses vara uppfyllt. Skolor får ha ordningsregler som föreskriver en viss klädkod men efterlevnaden av denna kan inte upprätthållas med hot om varningar och kvarsittning. Att en elev valt att gå i en friskola som har ordningsregler som föreskriver en viss klädkod kan inte ses som ett bindande avtal mellan eleven och skolan som innebär att eleven under hela dennes tid på skolan samtycker till att få sin yttrandefrihet inskränkt. Att kräva att elever köper en viss typ av kläder strider mot bestämmelsen i b.la. skollagen 10 kap. 10 § om en avgiftsfri skola.


[1] För den som vill läsa mer om friskolornas relation till regeringsformen samt ta del av en utförligare förklaring till varför friskolor måste följa regeringsformen rekommenderar jag att man läser Örnberg, Åsa, Kommunal verksamhet genom privaträttsliga subjekt, Jure, 2014 och Lerwall, Lotta, Fristående skolor och regeringsformen – om innebörden av ”det allmänna”, Förvaltningsrättslig tidskrift, 2013.

[2] För att läsa mer om skolors ordningsregler, se gärna Boström, Viola och Lundmark, Kjel, Skoljuridik, u. 5, Liber, 2019 och Engström, Fredrik och Hellman, Fredrik, Myndighetsutövning i skolan, Norstedts Juridik, 2013.

[3] Se t.ex. resonemanget om detta i Asp, Petter, Ulväng, Magnus och Jareborg, Nils, Kriminalrättens grunder, u. 2, iUSTUS, 2013, s. 112-116.

Debattinlägg i Svenska Dagbladet

Det har varit mycket skoljuridik idag. Med anledning av Göteborgs-Postens artikel om en friskolas klädkoder arbetar jag just nu på ett blogginlägg om skolor, barns yttrandefrihet och klädkoder. Jag fick dessutom precis veta att SvD valt att publicera en replik jag skrivit på ett inlägg på deras debattsida om kränkningar och Barn- och elevombudets verksamhet.

Blogginlägget om klädkoder kommer snart, debattinlägget kan ni läsa redan nu på svenska dagbladets hemsida! Problemet finns i skollagen – inte hos BEO

Högsta domstolens dom i ”soffallet”

Inledning

För en tid sedan skrev jag ett blogginlägg om Barn- och elevombudet (BEO) och ett uppmärksammat fall om en lärare som lyfte en elev från en soffa efter att eleven i fråga vägrat att flytta på sig efter upprepade uppmaningar. Fallet med eleven i soffan fick stor medial uppmärksamhet när det överklagades av BEO från hovrätten till Högsta domstolen (HD). Det var många högljudda offentliga röster (både politiker och journalister) som uttryckte att BEO borde läggas ned och att myndighetsorganet driver onödiga domstolsprocesser i domstol på skattebetalarnas bekostnad. I mitt tidigare blogginlägg och i en nyligen publicerad artikel i Juridisk Publikation (Ordning i klassen) försöker jag förklara varför BEO inte borde läggas ned och varför frågan om lärares fysiska ingrepp mot elever inte är okomplicerad ur en juridisk synvinkel och alltså behöver prövas i domstol.

Så kom då domen från HD den 3 juli 2020 (läs hela domen HÄR). Domstolen är inte enig i frågan om lärarens agerande skulle betraktas som kränkande behandling eller inte. HD:s majoritet bedömde dock att lärarens lyft av eleven inte var att betrakta som kränkande behandling i skollagens mening. Jag kommer alldeles straxt gå in mer i detalj i HD:s domskäl och domslut samt hur man som lärare, rektor och skolhuvudman bör tolka domen. Först vill jag dock ytterst kortfattat gå igenom HD:s tidigare praxis på området.

NJA 1988 s. 586 (”Äppelkastningen”)

Foto av Pixabay på Pexels.com

I detta fall som ägde rum innan dagens bestämmelser om skolornas ansvar för kränkande behandling infördes hade äppelkastning förekommit i en skolas kapprum. En lärare kom till platsen och bad ett par elever att följa med till rektorn. En av eleverna vägrade att följa med eftersom han påstod att han inte hade något med äppelkastningen att göra. Läraren tvingade då med sig eleven genom att lägga en hand på hans nacke och fösa honom i riktning mot kapprummets utgång. Lärarens grepp var smärtsamt för eleven, b.la. eftersom han haft problem med nackspärr och även vårdats på sjukhus för detta. I Äppelkastningsfallet uttalade HD att:

”Det får förutsättas att en lärare vid utövning av sin tillsynsplikt inte kan vara avskuren från varje möjlighet till kroppsligt ingrepp mot en elev [min kursivering] även då det inte är fråga om en nödvärns- eller nödsituation. Var gränsen för det tillåtna i så fall skall dras är osäkert och måste ytterst bli föremål för en bedömning med hänsyn till samtliga närmare omständigheter i det enskilda fallet [min kursivering]. Det synes emellertid inte uteslutet att vissa lindrigare förfaringssätt [min kursivering], som i och för sig kan betecknas som ”våld” enligt bestämmelsen om olaga tvång i 4 kap 4 § BrB eller ”handgripligen antastar” enligt bestämmelsen om ofredande i 7 § samma kapitel, därvid ibland kan finnas ha varit befogade. Att sätta gränsen så högt att även förfaranden vilka faller under straffbestämmelsen för misshandel anses försvarliga bör dock med hänsyn till vad nyss sagts om lagstiftarens inställning till förekomsten av aga vara helt uteslutet [min kursivering].” 

Ni kan hitta hela HD:s dom HÄR men den viktigaste passagen är den som återges i det ovanstående citatet. HD introducerar i denna text den s.k. tillsynsplikten som ger lärare en möjlighet att ingripa mot elever när ordningen i skolan är allvarligt störd trots att detta kan strida mot Regeringsformen (RF) och bestämmelsen om påtvingade kroppsliga ingrepp i RF 2 kap. 6 § och .

NJA 2009 s. 776 (”Läraren och elevassistenten”)

Foto av leshkamal på Pexels.com

Fokus för detta rättsfall är två olika situationer som ägde rum på en och samma skola. Den första situationen handlade om att en elev tvingats in på en handikapptoalett av en lärare och en elevassistent som inne på toaletten hade lagt (eller dragit) omkull eleven på golvet. Efter ”nedläggningen” hade antingen läraren eller elevassistenten suttit grensle över eleven och hållit fast hans armar vilket orsakat honom smärta, rodnad och blåmärken.

Av utredningen i målet framgick det att eleven varit i bråk med en annan elev innan han tagits in på toaletten av läraren och elevassistenten. Bråket hade dock varit avslutat när läraren ingrep fysiskt mot honom (ingripandet skedde således inte i nödvärn). Anledningen till ingripandet var att eleven inte löd läraren när hon uppmanade honom att gå ut. Den tid som eleven hölls kvar inne på toaletten uppskattades av eleven till att vara omkring 15 minuter. Av utredningen framgick det att eleven under tiden han hölls fast inne på toaletten uppmanades att lyda. Eleven blev även tillsagd att han inte skulle bli utsläppt förrän han lydde.

Den andra situationen handlade om att en elevassistent fällt en elev till marken upprepade gånger och även mulat eleven med snö i ansiktet. Elevassistentens agerande skedde som en reaktion på att eleven ifråga tidigare kastat snöbollar på ett par yngre elever och på elevassistenten själv. I fallet med läraren och elevassistenten anför HD att:

”[Det i] likhet med vad som allmänt gäller för tvångsingripanden från det allmännas sida måste det inte lagreglerade utrymmet för kroppsliga ingrepp som HD förutsatt i 1988 års fall begränsas av behovs- och proportionalitetsprinciperna [min kursivering]. Det kroppsliga ingreppet får alltså inte vara mer ingripande än vad som är nödvändigt för att genomföra den aktuella åtgärden och de skador och olägenheter som ingreppet kan medföra får inte stå i missförhållande till syftet med ingreppet. Som bestraffning eller disciplinering är kroppsliga ingrepp mot elever aldrig tillåtna [min kursivering] (jfr 6 kap. 1 § FB). Eftersom uttryckligt lagstöd saknas får utrymmet för att tillgripa kroppsliga ingrepp inom skolverksamhet som grundas på utövande av tillsynsplikten anses vara klart begränsat [min kursivering].”

Ni kan hitta hela HD:s dom HÄR. Innebörden av det ovanstående citatet är att kroppsliga ingrepp mot barn och elever måste vara nödvändiga och stå i proportion till den ordningsstörning en elev orsakar. Ett ingripande får heller aldrig ske som en bestraffning eller någon form av disciplinering av en elev. Detta innebär att en lärare inte får ingripa fysiskt mot en elev efter det att eleven slutat med sitt ordningsstörande beteende. I fallet med läraren och elevassistenten hade det ordningsstörande bråket mellan den ”nedlagda” eleven och en annan elev avslutats och inlåsningen, nedläggningen och fasthållningen på toaletten kom som en respons på att eleven vägrat lyda en lärares uppmaning om att lämna utrymmet han befann sig i vilket av HD ansågs vara en bestraffning och inte ett tillåtligt ingripande. I fallet med elevassistenten som fällde och mulade en elev för att denne kastat snöbollar konstaterade HD att:

”[Ä]ven om ’mulningen’ närmast framstår som en ren bestraffning eller disciplinering, [skulle] möjligen [elevassistentens] uppgifter kunna tolkas som att hans avsikt med ingripandet varit att få [eleven] att följa de ordningsregler som skolan satt upp för snöbollskastning. Det är dock uppenbart att tvånget och våldet i vart fall stått i missförhållande till ett sådant syfte och att [elevassistentens] därför inte kan gå fri från ansvar när det gäller den gärningen.”

NJA 2016 s. 596 (”Örfilen”)

Foto av lalesh aldarwish på Pexels.com

I det s.k. örfilsfallet (läs hela domen HÄR) som också fick viss medial uppmärksamhet hade en sjuårig elev fått en örfil av en lärare efter att han ”spottat” henne i ansiktet. Situationen beskrivs i domen som att den uppstod under en sagostund då läraren läste en berättelse som bl.a. handlade om en noshörning som sa blä, blä, blä. Efter sagostunden upprepade några elever ordet ”blä” och läraren bad dem därför att sluta. Några elever var dock alldeles för uppspelta och fortsatte. Läraren sade då till på skarpen och tog tag i en pojke som upprepade ordet ”blä” och vände honom för att han skulle sätta sig till rätta i bänken. Pojken blev arg på läraren, sträckte ut tungan och blåste mot läraren som fick saliv i ansiktet. Läraren råkade i affekt som en följd av bespottningen och slog med öppen hand eleven i ansiktet. Slaget träffade eleven på ena kinden och orsakade honom smärta och viss rodnad.

Läraren som utdelade slaget dömdes i en separat rättegång för misshandel (se dom från Borås tingsrätt i mål nr B 2779–12). Rättsfallet NJA 2016 s. 596 handlar inte om huruvida läraren gjort sig skyldig till misshandel eller inte utan om ifall skolans huvudman behövde betala skadestånd till eleven på grund av lärarens agerande. Skolans huvudman menade att skadestånd inte skulle utgå eftersom slaget varit en reflexiv handling och således inte något som läraren haft för avsikt att göra. HD konstaterar i denna del att om en lärare utsätter en elev för en kränkande behandling så bör skolans huvudman vara skadeståndsskyldig även om kränkningen inte varit åsyftad. I örfilsfallet skriver HD att:

”[S]ituationen [var] sådan att [ett] visst kroppsligt ingrepp var befogat [från lärarens sida]. Eftersom [eleven] inte lydde hade läraren t.ex. fått ta ett stadigt tag i hans arm för att leda ut honom ur klassrummet i syfte att tillrättavisa honom i avskildhet [min kursivering]. En örfil är emellertid till sin natur en bestraffande åtgärd och därmed aldrig tillåten. Det gäller även om ingreppet i det enskilda fallet syftar till att komma till rätta med ett oacceptabelt beteende av en elev och även om eleven provocerar läraren. Att läraren i detta fall blev spottad på gör sålunda inte handlingen tillåten.”

Skrivningen ”läraren [hade] t.ex. fått ta ett stadigt tag i [elevens] arm för att leda ut honom ur klassrummet i syfte att tillrättavisa honom i avskildhet” har av vissa tolkats som ett ”stort handlingsutrymme” när det gäller barn som fysiskt behöver flyttas eller avlägsnas och som att det till och med är tillåtet att ta ett ”hårt grepp” om armen på en elev som stör ordningen i skolan. Detta är inte en korrekt tolkning av örfilsfallet. HD har i alla avgöranden som rör tillsynsplikten poängterat att utrymmet att ingripa med våld mot elever är ytterst begränsat och att lagstiftningen på området är väldigt otydlig. Läs mer om detta i tidigare blogginlägg och i min artikel Ordning i klassen.

Pojken, soffan och nackgreppet

I HD:s senaste avgörande om lärares tillsynsplikt och kränkande behandling som meddelades idag (den 3 juli 2020) kommer HD:s majoritet fram till att läraren inte gjort sig skyldig till kränkande behandling. Domen, vars prövning i HD, ledde till stor mediedebatt under hösten 2019 tar avstamp i en händelse som utspelade sig år 2017 på en skola i Lidköpings kommun.

Vid det aktuella tillfället hade några elever flyttat på möbler i skolans rasthall så att bl.a. en soffa stod i vägen för en central passage mellan skolans olika delar. Passagen var dock inte så blockerad att det inte gick att gå där. Eleven som blev utsatt för nackgreppet satt i soffan, tillsammans med åtminstone två andra elever, och flyttade sig inte när han blev ombedd. En skolvärdinna försökte tala eleverna till rätta. Samtalet med skolvärdinnan hade pågått en stund när läraren som utförde nackgreppet kom gående i korridoren mot platsen och såg skolvärdinnans försök. Han uppmanade eleverna att flytta på sig. En av eleverna följde uppmaningen och flyttade sig när läraren lade händerna på denne. Eleven som blev utsatt för nackgreppet flyttade sig däremot inte utan tog i stället tag i soffans ryggstöd med ena handen. Läraren tog då ett grepp om elevens nacke och armhåla och lyfte honom ur soffan. Greppet var helt kortvarigt och utfördes milt och lugnt. Greppet hade enligt HD inte kunnat medföra något annat än ett helt tillfälligt obehag och möjligen ett rött märke efter en halskedja som eleven hade på sig.     

HD:s dom har i media på ett par korta timmar beskrivits som en seger för hela Sveriges lärarkår, som att läraren som tog brottargreppet frias och att lärarens ingripande [inte var] kränkande. I DN skriver Lisa Magnusson att Högsta domstolens beslut understryker lärarnas rätt att hålla ordning och att det ska betraktas som en läxa för BEO. I ett uttalande till TT (och som återgivits i ett flertal tidningar) säger justitierådet Stefan Reimer att HD:s förhoppning är att domen tydliggör för lärarna var gränserna går för vad man får och inte får göra.

Domen beskrivs alltså som prejudicerande, som en ny riktlinje och alltså som en seger för hela Sveriges lärarkår. Frågan är dock om detta verkligen stämmer. Hur stora växlar kan man dra på HD:s dom och innebär den att lärare får ta nackgrepp på elever som inte gör som de blir tillsagda. Är domen, som Lisa Magnusson skriver, en läxa för BEO och därmed ett bevis för att BEO är onödigt, bör läggas ned eller gjort fel som driver dylika ärenden i domstolen?

Jag vill inleda detta segment av bloggen med att säga att domen knappast kan beskrivas som en seger för lärarkåren eller som att läraren i det aktuella fallet blivit ”friad” från något överhuvudtaget. Läraren var aldrig part i målet. Till skillnad från situationen som bedömdes i äppelkastarfallet (NJA 1988 s. 586) var det inte läraren som stod åtalad för något. Tvisten stod (som brukligt är) mellan Skolinspektionen (genom BEO) och Lidköpings kommun. Hade kommunen förlorat målet hade detta i sig inte lett till några rättsliga konsekvenser för lärarens del. Mårten Schultz gör en bra poäng av detta i sin krönika i SvD på ämnet.

Förhoppningen att HD:s dom en gång för alla klarlagt vad lärare får och inte får göra i form av fysiska ingripanden mot elever kommer enligt min mening på skam. Domen är situationsspecifik. Den baseras på den mycket särpräglade situationen som HD hade att bedöma. Avgörande för utgången i målet tycks även den mycket speciella bakgrund och erfarenhet av brottning som läraren som utförde lyftet/nackgreppet hade. En lärare utan en sådan elitbrottarbakgrund hade kanske inte bedömts som kapabel att göra ett dylikt lyft/grepp utan att riskera att skada eleven i fråga. HD poängterar även i domen att fysiska ingrepp aldrig får vara huvudregeln.

Den viktigaste anledningen till varför HD:s dom inte innebär att rättsläget är mycket klarare än det var innan den meddelades är att kärnfrågan fortfarande är olöst. Domstolen poängterar att det är oklart vad begreppet värdighet i SkolL 6 kap. 3 § innebär i förhållande till lärares kränkningar av elever. Domstolen framför även att riktlinjerna som slagits fast i tidigare praxis fortfarande gäller i fråga om att fysiska ingripanden mot elever inte tillåtna som bestraffning eller disciplinering. Detta svarar dock inte på frågan om vilka handlingar eller beteenden som utgör bestraffning eller disciplinering.

Fysiska ingripanden som faller under straffbestämmelsen om misshandel är aldrig tillåtna enligt HD. I äppelkastarfallet (NJA 1988 s. 586) konkluderar dock domstolen att vissa ingripanden som faller inom ramen för exv. olaga tvång kan accepteras med stöd av tillsynsplikten. Var drar man dock gränsen mellan ringa misshandel och olaga tvång? I äppelkastarfallet rörde det sig också om ett nackgrepp och även i det fallet hade eleven underliggande problem (allvarlig nackspärr) som läraren inte hade kännedom om och som förvärrade lärarens ingrepp. I det fallet bedömdes läraren som ”föst” eleven framför sig vid nacken ha gjort sig skyldig till misshandel och tillsynsplikten kunde inte ursäkta hans handlande. I det nya fallet från HD hade läraren ”lyft” eleven med ett grepp som omfattade elevens nacke. Trots att det inte var lärarens agerande som var uppe för bedömning i någon straffrättslig bemärkelse måste HD ändå ha ansett att hans grepp inte kunde betraktas som misshandel eftersom man i sådana fall (i enighet med domstolens eget resonemang) hade varit tvungen att betrakta lyftet som kränkande behandling.

Vad skiljer då det nya fallet med pojken och soffan från det äldre äppelkastarfallet? Är det lärarens bakgrund som brottare? Är det elevernas upplevda smärta? Eller är domen från HD ett tecken på att domstolen tagit intryck av den pågående mediedebatten?

Min gissning är att det kanske är en kombination av alla dessa faktorer men jag kan såklart inte säga detta med säkerhet.

Vad jag dock kan säga med säkerhet är att HD:s dom inte kan ses som en läxa till BEO. Domstolen ger t.o.m. myndighetsorganet rätt i frågan om att processen varit nödvändig. Man konstaterar i slutet av domen att:

”Skolinspektionen har haft skälig anledning att få tvisten prövad. Var och en av parterna bör därför stå för sina egna rättegångskostnader.”

Kritikerna som hävdat att BEO ägnat sig åt slöseri med skattemedel och att den rättsliga frågan för länge sedan är utagerad har med andra ord fel och domen är ingen garanti för att liknande fall inte kommer att drivas till domstol igen så länge skollagen ser ut som den gör.

Som jag påpekat vid flertalet tillfällen är det inte BEO som borde orsaka oro bland Sveriges lärare, det är skollagen. Företrädare för samma parti (Liberalerna) som var med och införde den otydliga undantagsbestämmelsen i SkolL 5 kap. 6 § vill idag att BEO ska läggas ned för att myndighetsorganet följer skollagen och förordningen (2008:613) med instruktion för Statens skolinspektion (Skolinspektionsinstruktionen). Det tycker jag är märkligt. Om lagstiftaren inte velat att BEO ska driva ärenden som soffallet och örfilsfallet hade lagstiftaren kunnat ändra lagen. Det är m.a.o. möjligt för lagstiftaren att formulera om SkolL 5 kap. 6 § på ett sådant sätt så att det blir tydligt att lärare får lyfta, knuffa och hålla i elever som stör ordningen i skolan. Det har man dock inte velat göra hittills, antagligen för att detta skulle öppna upp för mer våld i svenska skolor och en (med största sannolikhet) politiskt ogynnsam debatt om det svenska agaförbudet som trots allt tycks ha ganska stort stöd bland svenskarna. Vilken politiker vill liksom öppet gå ut och förorda barnaga?

Eftersom politikerna som stiftar lagarna inte vill tala ur skägget blir lagen och förarbetena till lagen otydlig. Det leder till att myndighetsorgan som BEO behöver processa i domstol för att få klarhet i vad som ”gäller” rent rättsligt när en ”ny” situation uppstår och anmäls till myndigheten.

Det är klart att lagstiftaren i linje med Liberalernas förslag skulle kunna ”lägga ned” BEO men då glömmer man, som jag poängterat tidigare, att BEO inte enbart finns till för att skydda elever mot kränkningar som utförs av lärare utan att myndighetsorganet även finns till för att skydda elever mot kränkningar som utförs av andra elever. Detta skulle ta oss tillbaka till början av 2000-talet där elever som flickan i Grumsfallet (läs hela den domen HÄR) kan få hela sin utbildning förstörd av kränkningar utan att någon kan hållas till svars för det. Jag tror inte att en sådan utveckling skulle gagna någon.

Den blomstertid nu kommer

När jag var liten behövde alla barn som gick i min låg- och mellanstadieskola gå till kyrkan två gånger om året, dessa besök skedde regelmässigt runt jul och påsk och inkluderade en julkrubba, julsånger (b.la. psalmer) och berättelser om Jesus födelse och död.

Jag kommer inte från någon religiös familj och hade ganska starka, ateistiska uppfattningar om religion och religionsutövning redan i unga år. På grund av denna religionsskepsis minns jag att jag inför det årliga julbesöket i årskurs tre bad om att få slippa gå med till kyrkan och att få stanna kvar på skolan. En av mina bästa kompisar var Jehovas vittne och jag visste att hon på grund av detta inte behövde gå till kyrkan eller delta i några andra jul- och påskrelaterade aktiviteter i skolan. Jag var alltså medveten om att det ibland gjordes undantag för vissa elever i fråga om kyrkobesöket. Min klasslärare som på alla sätt och vis var en underbar och kompetent lärare frågade mig varför jag inte ville följa med och jag sa till henne att det berodde på att jag var ateist och inte ville gå i kyrkan. Denna min ändå rätt väl uttryckta invändning mot kyrkobesöket bemöttes med ett roat leende, en klapp på axeln och en uppmaning om att ta på mig ytterkläderna så att vi kunde komma iväg.

Episoden jag just beskrivit utspelade sig någon gång i december år 1997 och trots att det knappast är något jag tänker på varje dag är det ett minne som alltid dyker upp i mina tankar när det blir dags för skolavslutningar, luciatåg och påskfirande i skolorna (och i kyrkorna). Min lärare respekterade inte min önskan om att inte behöva bli inkluderad i kyrkobesöket och såhär i efterhand hänger detta fortfarande kvar hos mig. Denna vecka skulle nog flera skolavslutningar ha ägt rum i en kyrka om det inte vore för den rådande situationen med COVID-19 i Sverige och världen. Eftersom jag lämnat in mitt avhandlingsmanus för korrekturläsning över sommaren och därför har lite paus i mitt ordinarie skrivande tänkte jag ägna lite tid åt min försummade blogg och skriva en text om skolavslutningar i religiösa miljöer (företrädesvis i kyrkor).


Som utgångspunkt kan det sägas att all undervisning i svenska skolor måste vara icke-konfessionell, se skollagen (2010:800) [SkolL] 1 kap. 6 – 7 §§. I offentlig skolverksamhet (dvs. skolor som drivs av staten, kommunerna eller regionerna) måste även utbildningen vara icke-konfessionell medan fristående skolor får ha religiösa inslag i sin utbildning. Som synes är det skillnad på undervisning och utbildning. Undervisning är ett snävare begrepp och inbegriper i princip enbart lektionstid medan utbildning är ett bredare begrepp och inkluderar all annan typ av skolverksamhet, exv. sådant som raster, skolutflykter och olika former av prao och praktik.[1]

S.k. ”religiösa friskolor” kan på grund av de ovanstående bestämmelserna ha konfessionella inslag i sin utbildning och därför utan problem inkludera sådant som bön och besök till kyrkor, moskéer, tempel och synagogor i schemat. De religiösa momenten i dessa friskolor måste vara frivilliga och en elev kan aldrig tvingas att be en bön, sjunga en psalm eller företa någon annan religiös handling om han eller hon inte vill det. Detta trots att eleven (eller elevens vårdnadshavare) valt att gå i den religiöst inriktade friskolan. Elevens val av friskola fråntar således inte honom eller henne rätten att i framtiden välja vilka trosmanifestationer han eller hon vill delta i. Eftersom fristående skolor får ha konfessionella inslag i utbildningen av skolans elever kommer dessa skolor inte att behandlas ingående i denna text och fokus kommer istället att riktas mot skolor som har en offentlig huvudman (dvs. företrädesvis kommunala skolor även om samma regler gäller de speciella skolformer som drivs av staten och de gymnasieskolor, gymnasiesärskolor, vuxenutbildningar och särskilda utbildningar för vuxna som drivs av regionerna).[2]    

Foto av Pixabay på Pexels.com

Vad innebär förbudet mot konfessionella inslag?
I denna text har jag baserat min begreppsanvändning på den statliga utredningen Nya regler för skolor med konfessionell inriktning (SOU 2019:64). Med begreppet konfession menas således en religiös tro eller livsåskådning, exv. judendom, islam, hinduism eller kristendom och begreppet konfessionell innebär att en skolverksamhet eller en individs handlingar har samband med en religiös tros- eller livsåskådning.[3]

I svenska skolor med en offentlig huvudman är det således förbjudet att driva en verksamhet som inkluderar handlingar och aktiviteter som har ett samband med en religiös tros- eller livsåskådning. Att inkludera böner och trosbekännelser är därför inte tillåtet i exv. kommunala skolor enligt SkolL 1 kap. 6 §. Med anledning av detta kan nog många fråga sig hur kommunala skolor överhuvudtaget kan undervisa elever i ämnet religionskunskap om förbudet är så strikt. I SOU 2019:64 besvaras denna viktiga fråga på följande sätt: 

”Det bör betonas att det faktum att utbildningen har en ickekonfessionell inriktning inte på något sätt hindrar att den innehåller undervisning som berör konfessionella frågor eller uttryck. Det är en sak att lära sig fakta om en religion men en helt annan sak att utöva den. Att undervisningen ska vara icke-konfessionell hindrar inte att elever i ämnet religionskunskap får studera ett stycke ur Koranen när undervisningen handlar om islam eller ett avsnitt ur Bibeln när kristendomen avhandlas. Det är inte heller ett konfessionellt inslag om eleverna som sångövning inom ramen för en i övrigt allsidig musikundervisning vid en skola med icke konfessionell inriktning sjunger en psalm. Båda dessa moment ska i stället ses som sätt att ge undervisningen ett pluralistiskt och allsidigt innehåll”[4]

Förbudet mot konfessionella inslag i offentliga skolor innebär inte att eleverna inte på egen hand får lov att utöva sin religion. Detta innebär exv. att ett barn med en kristen trosuppfattning har rätt att be bordsbön och att elever som håller kosher inte behöver äta fläsk eller skaldjur om detta serveras vid lunchen.

Foto av Blue Ox Studio på Pexels.com

Skolavslutning, lucia och traditionsbetingade besök i kyrkor
I Svenska skolor förekommer kristna inslag i utbildningen regelbundet trots att den offentliga skolan ska vara icke-konfessionell. Enligt läroplanen (Lgr11) ska all personal som verkar i skolan framhålla de grundläggande värden som anges i skollagen och i läroplanerna och klart ta avstånd från det som strider mot dem. Det framgår även av läroplanen att skolpersonalen:

”I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande.”[5]

Det finns ingen uttrycklig reglering i skollagen när det gäller frågan om hur skolavslutningar ska firas eller i vilken lokal detta ska ske. Det finns heller inga bestämmelser om firandet av andra traditionella (oftast kristna) högtider. Skolavslutningar och firande av högtider utgör inte undervisning utan klassificeras istället som utbildning. Enligt Skolverks riktlinjer bör lämpligheten i att hålla skolavslutning i religiöst betingade lokaler övervägas noga eftersom det är viktigt att alla elever ska kunna känna sig inkluderade i alla skolans aktiviteter. Att inkludera exv. psalmer i högtidlighållandet av olika kristna högtider kan ses som ett religiöst uttryck trots att många svenskar inte betraktar dem som det. Den blomstertid nu kommer och Stilla natt kanske för många sekulariserade svenskar förknippas med syrener, sommarlov, pepparkakor och glögg snarare än med gud men denna bild behöver inte nödvändigtvis delas av andra religiösa minoriteter eller kristna i Sverige.[8] I riktlinjerna från Skolverket står följande att läsa:

”Skolavslutningen är en betydelsefull del av skolans verksamhet. Avslutningen ramar in och avslutar terminens gemensamma arbete och är en angelägenhet för alla skolans elever och hela dess personal. Om en skola överväger att hålla en skolavslutning i kyrkan bör lämpligheten i detta noga övervägas utifrån det tänkta innehållet. Det är viktigt att rektorn behåller kontrollen över avslutningens utformning om den hålls i kyrkan. Rektorn har ansvaret för att skollagens bestämmelser följs och måste därför i sina kontakter med kyrkan tydliggöra vad som får förekomma eller inte. Avslutningen får inte utformas så att det blir en religionsutövning för eleverna [min markering.]. Gränsen för när en skolavslutning är ett uttryck för religionsutövning måste bedömas från fall till fall. Skolinspektionen har i ett flertal tillsynsbeslut slagit fast att om skolavslutningen utformas så att tonvikten ligger på traditioner, högtidlighet och den gemensamma samvaron och att det inte förekommer några religiösa inslag såsom bön, välsignelse eller trosbekännelse, kan skolavslutning ske i kyrkan.”[6]

Enligt Skolverkets vägledning om Skol- och förskoleverksamhet i kyrkan eller annan religiös lokal står det att barn och elever enligt skollagen, inom ramen för undervisningen, kan undantas från vissa moment under speciella omständigheter, se SkolL 7 kap. 19 §. Någon liknande bestämmelse finns dock enligt Skolverket inte när det gäller moment som sker inom ramen för utbildningen.[7] I utredningen Nya regler för skolor med konfessionell inriktning skriver utredarna att det är oklart om elever får befrias från skolavslutningar och luciatåg med stöd av skollagens bestämmelser om undantag från skolplikten som finns i SkolL 7 kap. 17 – 19 §§ och att möjligheten att undantas från utbildningsmoment i enlighet med SkolL 7 kap. 17 – 18 §§ inte diskuteras alls av Skolverket i vägledningen om Skol- och förskoleverksamhet i kyrkan eller annan religiös lokal.

Min tolkning av skollagens bestämmelser, Skolverkets vägledning och förarbetena till skollagen är att elever kan få tillåtelse att utebli från exv. en skolavslutning i en kyrka med stöd av SkolL 7 kap. 17 – 18 §§ om än inte av med stöd av SkolL 7 kap. 19 §. Om inte annat verkar det ologiskt ifall elever skulle ha möjlighet att utevara från lektioner som tjänar barnets utbildning och som ligger tillgrund för lärarnas bedömning av eleverna samtidigt som elever inte skulle ha möjlighet att utevara från sociala aktiviteter som skolavslutningar och påskbesök i kyrkan. Att mot en elevs vilja, tvinga honom eller henne till kyrkan eller att delta i ett luciatåg är, enligt min mening, svårförenligt med den grundlagsreglerade religionsfriheten och rätten att avstå från religiösa trosmanifestationer.

Skolavslutningar i kyrkan – ja eller nej?
Att elever inte behöver delta i skolavslutningar är inte samma sak som att det är tillåtet (eller lämpligt) att skolorna håller sina avslutningsceremonier i kyrkans lokaler. Skolverket framhåller (som nämnts ovan) att Skolavslutningen är en betydelsefull del av skolans verksamhet. Avslutningen ramar in och avslutar terminens gemensamma arbete och är en angelägenhet för alla skolans elever och hela dess personal. Att ett antal elever riskerar att uteslutas från avslutningsfirandet p.g.a. valet av lokal bör därför särskilt hållas i åtanke av skolans rektor innan något beslut om platsen för skolavslutningen fattas.

Elever som vill delta – men inte får
En annan aspekt av att inkludera traditionella, kristna moment i utbildningen som sällan diskuteras är att det kan finnas elever som vill delta, men som inte får det för sina föräldrar och därför känner sig extra utfrysta från gemenskapen i skolan. Detta är ett problem som till och från lyfts av lärarstudenter som jag undervisat på lärarprogrammet. Det mest konkreta exemplet jag har är när en kvinna, som arbetat länge som barnskötare, vid examinationsseminariet berättade att hon behövt gå in med ett barn i ett separat rum under förskolans luciafirande trots att barnet i fråga sagt att hen velat vara med. Barnets föräldrar, som enligt läraren var Jehovas vittne, ville inte att barnet skulle delta i någon aktivitet som hade kopplingar till någon annan religion (eller tradition) än deras egen. På grund av detta fick barnet enligt föräldrarna inte delta i julfirande, luciatåg, födelsedagsfiranden, påskfirande, nationaldagsfirande, mor- eller fars dagsfirande eller på aktiviteter som hade kopplingar till Halloween. Lärarstudenten beskrev detta som väldigt svårt eftersom barnet t.o.m. blev ledset när hen så tydligt exkluderades. Andra lärarstudenter har beskrivit att de under praktik och tidigare arbete i skolor och förskolor varit med om att barn och elever inte dykt upp de dagar skolorna högtidlighöll kristna traditioner, fått sitta i ett eget rum under tiden firandet pågick eller tvingats se på (men inte delta) i aktiviteterna i fråga.

I fall som de ovan beskrivna är det inte lätt att avgöra om det är barnets eller elevens önskan om att få inkluderas eller föräldrarnas önskemål om att barnet ska exkluderas som ska beaktas. En instinktiv tanke är att det är barnets vilja som ska respekteras eftersom det är barnet som ska ha rätt till religionsfrihet. Så enkelt är det dock inte, särskilt inte när det handlar om små barn i förskolan eller i låg- och mellanstadiet. I föräldrabalken (1949:381) (FB) 6 kap. 11 § står det att:

”Vårdnadshavaren har rätt och skyldighet att bestämma i frågor som rör barnets personliga angelägenheter. Vårdnadshavaren skall därvid i takt med barnets stigande ålder och utveckling ta allt större hänsyn till barnets synpunkter och önskemål.”

Detta innebär att det är föräldrarna och inte barnen som ska bestämma i frågor som rör barnens personliga angelägenheter. Denna bestämmanderätt minskar i takt med att barnet blir äldre men för små barn är föräldrarnas bestämmanderätt relativt stark.

Sedan 1 januari 2020 gäller barnkonventionen som svensk lag sedan den inkorporerades genom lagen (2018:1197) om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter. Många har nog uppfattningen att barnkonventionen i första hand beaktar barnets rättigheter (b.la. till religionsfrihet) men så är inte fallet. Man får inte glömma att barnkonventionen är en överstatlig överenskommelse som tagits fram som en form av kompromiss mellan länder med vilt skilda uppfattningar om religion, religionsfrihet och barns rättigheter. I barnkonventionen art. 14 står följande om barns religionsfrihet:

“1. States Parties shall respect the right of the child to freedom of thought, conscience and religion.

2. Parties shall respect the rights and duties of the parents and, when applicable, legal guardians, to provide direction to the child in the exercise of his or her right in a manner consistent with the evolving capacities of the child. [min markering]

3. Freedom to manifest one’s religion or beliefs may be subject only to such limitations as are prescribed by law and are necessary to protect public safety, order, health or morals, or the fundamental rights and freedoms of others.”

Jag tolkar barnkonventionen art. 14 pt. 2 som att vårdnadshavare har både en rätt och en skyldighet att styra sina barns religionsutövning och att denna rätt/skyldighet minskar ju äldre barnet blir. Barnkonventionen och föräldrabalken ger således inte skolpersonalen något vidare stöd för att inkludera barn i kristna högtider mot barnens vårdnadshavares vilja trots att barnen själva kanske vill delta.

Att högtidlighålla exv. lucia kan med anledning av vad som beskrivits i denna text mycket väl vara tillåtet även om argumentationen är skakig och enbart bygger på rekommendationer från en statlig myndighet. Resultatet blir dock att barn exkluderas från skolaktiviteter eller (likt jag själv som liten) tvingas delta i skolaktiviteter som går emot deras personliga, religiösa övertygelse.  

De rättsliga och etiska komplikationerna som skolans personal ställs inför med anledning av skolavslutningar i kyrkor och luciatåg är många och svåra. Jag har ingen definitiv lösning på hur problemen ska lösas mer än att skolor verkligen bör fundera ett extra varv på hur man lägger upp skolavslutningar och ifall det finns några alternativ till den traditionella avslutningen i en närbelägen kyrka.


[1] Se b.la. SOU 2019:64, Nya regler för skolor med konfessionell inriktning, s. 114 och prop. 2009/10:165, Den nya skollagen, s. 633.

[2] Numera verkar det finnas en politisk vilja att reformera de fristående, religiöst inriktade skolorna och b.la. förbjuda nyetablering av konfessionella skolor. Se b.la. SOU 2019:64 och Dir. 2018:15, Konfessionella inslag i skolväsendet.

[3] SOU 2019:64, s. 89.

[4] SOU 2019:64, s. 314.

[5] Lgr 11, avsnitt 1 Skolans värdegrund och uppdrag, Grundläggande värden. Motsvarande stadganden återfinns i läroplanerna för grundsärskolan (Lsär11), specialskolan (Lspec11), sameskolan (Lsam11), gymnasieskolan och gymnasiesärskolan.

[6] Statens skolverk, Skol- och förskoleverksamhet i kyrkan eller annan religiös lokal, juridisk vägledning, 2012, s. 5.

[7] Statens skolverk, Skol- och förskoleverksamhet i kyrkan eller annan religiös lokal, juridisk vägledning, 2012, s. 5.

[8] Se exv. resonemanget i Yttrande av Judiska Centralrådet över SOU 2019:64 Nya regler för skolor med konfessionell inriktning, s. 1.

Möjligheten för lärare att beslagta elevers privata egendom

Som allmänt utbildningsrättsligt intresserad försöker jag hålla mig något sånär à jour i rådande skoldebatt. De senaste veckorna har jag noterat att flertalet debattinlägg som dyker upp i mitt sociala-medieflöde berör den rättsligt sett intressanta frågeställningen om lärares och rektorers möjlighet att beslagta elevers privata egendom. I första hand har det handlat om huruvida mobiltelefoner i klassrummen är bra eller dåligt samt om lärare ska ges en utökad möjlighet att omhänderta elevers mobiltelefoner vilket vissa debattörer anser är bra och andra anser är dåligt.1

Foto av Pixabay på Pexels.com

Som jurist och rättsvetare har jag ingen kunskap kring (och tänker därför inte uttala mig om) mobilanvändandets skadliga eller positiva inverkan på barn och deras lärande, det lämnar jag åt psykologer, beteendevetare och pedagoger. Jag har heller ingen insikt i hur mycket av ett störningsmoment mobilerna är för elever och lärare inom den grundläggande utbildningen. I alla fall inte mer än att jag i egenskap av universitetslärare för bland annat lärar- och rektorsstudenter inte sällan noterar att många av dessa (ändå vuxna studenter) är mer fokuserade på sina mobiler än på mig. Vad jag däremot kan uttala mig om är de rättsliga aspekter som blir aktuella när en fråga som det allmännas beslagtagande av enskildas egendom diskuteras.

I DN Debatt föreslog nyligen representanter för Liberalerna att Sverige skulle lagstifta om mobilfria klassrum i grundskola och på gymnasiet.2 Exakt hur detta mobilförbud är tänkt att utformas eller hur det skulle skilja sig från dagens reglering är inte helt tydligt men det verkar som ett förslag på en rättsregel som uttryckligen är tänkt att förbjuda användandet av mobiler i alla Sveriges skolor. Detta skulle alltså innebära att skolor inte längre själva kan bestämma huruvida mobiler ska vara tillåtna eller inte. Förbudet verkar även vara ackompanjerat med ett antal undantag gällande raster och elever som av särskilda skäl behöver ha sina mobiler med sig på lektionerna.

Frågan är dock vilken skillnad ett totalförbud av mobiler i praktiken skulle ha i skolornas vardagliga verksamhet om man jämför det med de bestämmelser som Liberalerna var med om att införa 2007. Den mest uppenbara skillnaden är såklart att skolorna inte längre kan välja om man önskar ha en mobilfri skola eller inte vilket jag antar skulle kunna ha en utjämnande effekt så att alla elever på alla skolor skulle bli tvungna att begränsa sitt mobilanvändande. Detta skulle antagligen av förespråkare för ett mobilförbud innebära att alla elever tillförsäkras en likvärdig utbildning under samma förutsättningar. Kritiker skulle antagligen kunna argumentera för att detta är ännu ett exempel på hur staten, genom lagstiftning, lägger sig i delar av utbildningen som borde lämnas till lärarna och rektorerna att bestämma över. Kanske skulle ett totalförbud av mobiler innebära att även skolor med lyckade resultat av mobilintegrerad utbildning inte längre skulle kunna fortsätta med denna typ av undervisning.

Utöver denna grundläggande premiss ser inte jag som rättsvetare inte någon större ändring i det system vi har idag. Från min horisont skulle förbudet inte ens leda till att lärare och rektorer skulle kunna beslagta fler mobiltelefoner än man har rätt att göra idag. Liberalernas förslag skulle alltså inte leda till några utökade befogenheter att beslagta mobiler.

Vad jag tror att många missar är att de bestämmelser vi har idag gällande omhändertagande av föremål bygger på frivillighet från elevernas sida. Trots att en skola inför ett totalt mobilförbud med stöd av SkolL 5 kap. 5 § eller en lärare med stöd av SkolL 5 kap. 22 § omhändertar en mobiltelefon bygger detta på att eleven frivilligt lämnar ifrån sig mobilen på begäran, eller åtminstone inte sätter sig till motvärn om en lärare försöker ta den ifrån honom eller henne. Såvida Liberalernas lagförslag inte också kommer med bestämmelser som tillåter lärare att kroppsvisitera elever eller använda fysiskt tvång eller våld mot dem skulle inte ett totalförbud av mobiltelefoner i skollagen göra någon som helst skillnad (befogenhetsmässigt) från de bestämmelser vi har idag.

Vän av ordning som nu genast gått in och läst formuleringen i SkolL 5 kap. 5 och 22 §§ kanske skulle invända att det ju i SkolL 5 kap. 22 § står att:

”Rektorn eller en lärare får från en elev omhänderta föremål som används på ett sätt som är störande för utbildningen eller som kan utgöra en fara för säkerheten i denna.”

Låter inte det som att det är fritt fram att ta mobilen från en elev som stör undervisningen? Särskilt om man läser SkolL 5 kap. 22 § i kombination med SkolL 5 kap. 6 § där det står att:

”Rektorn eller en lärare får vidta de omedelbara och tillfälliga åtgärder som är befogade för att tillförsäkra eleverna trygghet och studiero eller för att komma till rätta med en elevs ordningsstörande uppträdande.”

Dessa två paragrafer i kombination med en skolas lokala ordningsregler om mobilförbud låter väldigt mycket som att en lärare är i sin fulla rätt att ta en telefon från en elev storts att han eller hon inte vill lämna den ifrån sig och kanske till och med håller i den eller stoppar den i sin jackficka för att läraren inte ska komma åt den. Så är dock inte fallet, men det är inte uppenbart om man enbart läser skollagen. För att få hela bilden behöver man läsa regeringsformen (1974:152) [RF] och särskilt regeringsformens andra kapitel om medborgares grundläggande fri- och rättigheter. Där står det nämligen i RF 2 kap. 6 § att:

”Var och en är gentemot det allmänna skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp även i andra fall än som avses i 4 och 5 §§. Var och en är dessutom skyddad mot kroppsvisitation, husrannsakan och liknande intrång samt mot undersökning av brev eller annan förtrolig försändelse och mot hemlig avlyssning eller upptagning av telefonsamtal eller annat förtroligt meddelande.

Utöver vad som föreskrivs i första stycket är var och en gentemot det allmänna skyddad mot betydande intrång i den personliga integriteten, om det sker utan samtycke och innebär övervakning eller kartläggning av den enskildes personliga förhållanden.”

Detta innebär att det allmännas representanter (vilket lärare och rektorer är) inte får använda fysiskt tvång eller våld mot enskilda individer, exempelvis elever, samt att man inte får leta igenom någons väska eller fickor. Detta tvång eller våld behöver på inget sätt vara allvarligt till sin natur, det räcker med att hålla i någon eller att ta ett föremål från någon som denne håller i sin hand.

Det går att göra avsteg från RF 2 kap. 6 § enligt RF 2 kap. 20 § om detta sker med stöd av lag. Det är på grund av detta som poliser (vilka också är representanter för det allmänna) får använda våld och kroppsvisitera någon under vissa specifika omständigheter, det står nämligen i polislagen (1984:387) [PolisL] 10 § att:

”En polisman får, i den mån andra medel är otillräckliga och det med hänsyn till omständigheterna är försvarligt, använda våld för att genomföra en tjänsteåtgärd, om

  1. han möts med våld eller hot om våld,
  2. någon som skall häktas, anhållas eller annars med laga stöd berövas friheten försöker undkomma eller polismannen annars möts av motstånd när han skall verkställa ett sådant frihetsberövande,
  3. det är fråga om att avvärja en straffbelagd handling eller en fara för liv, hälsa eller värdefull egendom eller för omfattande skada i miljön,
  4. polismannen med laga stöd skall avvisa eller avlägsna någon från ett visst område eller utrymme eller verkställa eller biträda vid kroppsvisitation, kroppsbesiktning eller annan liknande åtgärd, vid beslag eller annat omhändertagande av egendom eller vid sådan husrannsakan som avses i rättegångsbalken,
  5. polismannen med laga stöd skall stoppa ett fordon eller annat transportmedel eller skall kontrollera ett fordon eller ett fordons last,
  6. polismannen annars med laga stöd har att bereda sig tillträde till, avspärra, tillstänga eller utrymma byggnad, rum eller område, biträda någon i myndighetsutövning med en sådan eller någon liknande åtgärd eller vid exekutiv förrättning enligt vad som är föreskrivet därom, eller
  7. åtgärden i annat fall är oundgängligen nödvändig för den allmänna ordningens eller säkerhetens upprätthållande och det är uppenbart att den inte kan genomföras utan våld.”

Vissa har hävdat att lärare och rektorer, i likhet med poliser, skulle kunna använda ett visst mått av våld med stöd av de allmänna befogenheterna i SkolL 5 kap. 6 § som citerades ovan. Om man jämför denna paragraf med PolisL 10 § så ser man dock ganska snabbt att den är alldeles för vagt formulerad för att kunna användas som grund för att lärare eller rektorer skulle få använda fysiskt våld mot sina elever. Det står även i förarbetena till skollagen att åtgärder som vidtas med stöd av SkolL 5 kap. 6 § självklart inte får inskränka elevernas grundläggande fri- och rättigheter enligt regeringsformen.3 Det har öppnats upp ett visst utrymme i domstolspraxis från Högsta domstolen för att skolpersonal skulle kunna använda visst våld mot elever med stöd av sin s.k. tillsynsplikt, detta utrymme är dock mycket begränsat och skulle inte regelmässigt kunna användas för att tvinga av en elev dennes mobiltelefon.4

Kontentan av det sagda är med andra ord att skolpersonal inte kan ta mobiler eller andra föremål från elever om eleverna själva inte går med på att lämna dem ifrån sig. Detta kan illustreras med hjälp av tre olika scenarion där ett av dem är okej, ett befinner sig i en gråzon och ett av dem inte är okej:

1) Eleven A spelar spel på sin mobiltelefon under mattelektionen och stör ordningen i klassrummet. Läraren B säger åt A att lämna ifrån sig telefonen. A säger att han inte vill det. B går fram till A med utsträckt hand och talar om för A att han stör lektionen och måste lämna telefonen ifrån sig. A gör som B säger och lägger den i B:s hand. Detta är okej.

2) Eleven A spelar spel på sin mobiltelefon under mattelektionen och stör ordningen i klassrummet. Läraren B säger åt A att lämna ifrån sig telefonen. A säger att han inte vill det. B går fram till A med utsträckt hand och talar om för A att han stör lektionen och måste lämna telefonen ifrån sig. A säger nej och lägger ifrån sig telefonen i knät varpå B tar den ifrån A utan att A gör något för att hindra B. Detta kanske är okej.

3) Eleven A spelar spel på sin mobiltelefon under mattelektionen och stör ordningen i klassrummet. Läraren B säger åt A att lämna ifrån sig telefonen. A säger att han inte vill det. B går fram till A med utsträckt hand och talar om för A att han stör lektionen och måste lämna telefonen ifrån sig. A säger att han inte tänker lämna telefonen ifrån sig och håller fast den i sin hand. B tar tag i A:s hand och rycker telefonen ifrån honom, dock utan att använda överdrivet våld. Detta är inte okej.

Bestämmelserna i SkolL 5 kap. 5-6 och 22 §§ innebär egentligen inget mer än att skolpersonal får be elever att lämna privat egendom ifrån sig och sedan behålla denna privata egendom under den tid som anges i SkolL 5 kap. 23 § (dvs. oftast vid skoldagens slut). Så fort omhändertagandet av en mobiltelefon sker med fysiskt tvång (hur milt detta än må vara) begår skolpersonalen ett lagbrott som i värsta fall även kan leda till straffansvar, se brottsbalken [BrB] 3 kap. 5 § (misshandel) och BrB 4 kap. 7 § (ofredande) eller annars kan anses utgöra kränkande behandling enligt SkolL 6 kap. 3 §. Detta förhållande kommer heller inte ändras för det fallet att Liberalernas totala mobilförbud skulle gå igenom om förslaget inte (vilket jag påpekade inledningsvis) innehåller några utvidgade befogenheter för skolpersonalen att använda tvång eller våld mot eleverna vilket jag håller för osannolikt eftersom det skulle kunna betraktas som ett återinförande av skolagan och ett legaliserande av våld mot barn.

Slutsatsen av detta ändå ganska långa inlägg är med andra ord att ett totalt mobilförbud antagligen inte skulle leda till någon utökad möjlighet för skolpersonalen att omhänderta mobiler från eleverna. Den enda skillnaden skulle med största sannolikhet enbart bli att lärare och skolor som av olika anledningar vill inkorporera mobiler i sin undervisning eller inte har något problem med elever som använder mobiltelefonerna på ett störande sätt skulle bli tvungna att samla in telefoner från eleverna för att kunna följa lagen. Dessutom kommer lagen bli svår att upprätthålla eftersom någon rutinmässig kroppsvisitation av eleverna (för att säkerställa att de inte har telefonerna med sig in på lektionerna) inte vore möjlig med tanke på RF 2 kap. 6 § och eleverna ändå skulle kunna vägra att lämna telefonerna ifrån sig med hänvisning till samma lagrum.

Avslutningsvis bör det dock tilläggas att både våld och kroppsvisitationer får genomföras av skolpersonal om detta sker under förhållanden som kan betecknas som nöd- eller nödvärn enligt BrB 24 kap. 1  och 4 §§ men dessa allmänna grunder för ansvarsfrihet kan inte tillämpas enbart för att en elev stör en lektion.


[1] Se b.la.  https://www.dn.se/debatt/lagstifta-om-att-gora-klassrummen-mobilfria/; https://www.svt.se/nyheter/inrikes/har-ar-mobilerna-forbjudna-aven-pa-hogstadiet; http://skolvarlden.se/artiklar/mobilforbudet-delar-lararkaren; http://skolvarlden.se/artiklar/efter-kritiken-mobilen-viktig-skolans-likvardighet; https://asikt.dn.se/asikt/debatt/sjalvklart-ska-ungarna-ha-mobiler-i-skolan/; https://www.dn.se/insidan/lat-mobiltelefonerna-anvandas-i-klassrummet/?forceScript=1&variantType=large

[2] Se  https://www.dn.se/debatt/lagstifta-om-att-gora-klassrummen-mobilfria/

[3] Se Prop. 2009/10:165, Den nya skollagen – för kunskap, valfrihet och trygghet, s. 323.

[4] Se b.la. NJA 1988 s. 586; NJA 2009 s. 776 och Högsta domstolen, mål nr T 2194-15.

Att gå i skolan – både en rättighet och en plikt

Det är i början av höstterminen nu och många svenska elever bröt för ett par veckor sedan upp från ett förhoppningsvis långt och härligt sommarlov. Jag hade tur när jag var yngre och upplevde mest en kittlande upprymdhet under den här tiden, äntligen var det dags för skolan igen! Möjligtvis hade jag i åttonde- och nionde klass lite ont i magen över ganska högt ställda betygskrav som jag hetsade mig själv över. Detta måste dock klassas som ett lyxproblem. För många elever var och är känslan inför skolstarten nämligen inte alls lika positiv. Orsakerna bakom denna sinnesstämning är såklart olika, vissa barn kanske helt enkelt anser att de har bättre saker att göra medan andra har en vass klump i magen över väntande ensamhet, otillräcklighet eller i värsta fall väntande kränkningar och trakasserier. Många av dessa barn vill inte gå till skolan och ändå måste de göra det – varför är det så?

Foto av Stephen Paris på Pexels.com

I Sverige såddes ett frö till dagens skolplikt i och med införandet av 1842 års folkskolestadga där en av de mer banbrytande punkterna var principen om barnens läroplikt.[1] Läroplikten motsvarade inte dagens skolplikt eftersom många av barnen sattes i arbete tidigt, både i hemmen och inom industrin, och därför fanns det kraftfulla intressen som lobbade hårt för att det inte skulle finnas någon skolplikt. Vid 1900-talets början är cirka 90 % av alla 12-13 åringar redan ute i arbetslivet.[2] Sedan år 1882 kan det sägas att Sverige fick en sexårig skolplikt och denna utökades till en sjuårig skolplikt år 1936 – redan 1903 var barnen i Stockholm tvungna att gå i skolan fram till 14 års ålder om de inte kunde visa upp att de hade anställning innan dess.[3] Något som verkar tämligen befängt i dagens Sverige. Det kan tyckas som en nobel ansats av de som styrde Sverige på det tidiga 1900-talet men motivationen bakom skolplikten är väldigt synisk. Man ville nämligen inte ha en massa lösdrivande, hemlösa, tiggande barn på gatorna och alltså hänvisades de till skolan för att liksom vara ur vägen.

Skolplikten har alltså funnits ett tag i Sverige även om den, som jag påpekat ovan, varit mer eller mindre väl fungerande. Om man då ska göra en mer juridisk analys av det hela är det lämpligast att slå upp- och börja i den svenska regeringsformen (1974:152) [RF] – närmare bestämt i RF 2 kap. 18 § där det helt enkelt står att: ”Alla barn som omfattas av den allmänna skolplikten har rätt till kostnadsfri grundläggande utbildning i allmän skola.”

Skolplikten framgår också av sjunde kapitlet i skollagen (2010:800) [SkolL] och mer precist i SkolL 7 kap. 2 § där det framgår att: ”Barn som är bosatta i Sverige har skolplikt enligt föreskrifterna i detta kapitel.” I skollagen framgår det också vilka barn det är som omfattas av skolplikten. I SkolL 7 kap. 4 § står det att skolplikten gäller barn som går i grundskolan (dvs. åk. 1-9) eller barn som tillgodogör sig motsvarande utbildning inom ramen för någon annan skolform. Antingen inom grundsärskolan (se SkolL 7 kap. 5 §), specialskolan (se SkolL 7 kap. 6 §) eller sameskolan (se SkolL 7 kap. 7 §).

Att gå i skolan uppfattas som (och är) en rättighet för alla barn vilket görs extra tydligt i  Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter [Barnkonventionen] där det framgår att varje barn har rätt till utbildning och att utbildningen ska vara gratis. Att få gå i skolan betraktas till och med som en så viktig rättighet för barn att det blir en nyhet om bristen på utbildning i områden som är helt förlamade av fruktansvärda krig och konflikter.[4]

Det är med detta i ryggen vi måste närma oss konflikten mellan skola som rättighet och skola som plikt. Vi får nämligen inte glömma bort att många barn idag inte har tillgång till fullgod utbildning. Men skolan som plikt är heller inte okomplicerad. I mitt fall var den det. Jag funderade aldrig speciellt över vad som skulle hända om jag stannade hemma från skolan av en eller annan anledning. Jag ville ju vara där. Men de eleverna som jag nämnde i början, de som kanske närmar sig skolan med en klump i magen eller efter upprepade gråtattacker i hallen hemma, för de barnen är skolplikten nog mer påtaglig.

Det finns ett antal rättsfall där elever inte velat gå i skolan och där deras föräldrar (eller vårdnadshavare) inte kunnat förmå dem att gå dit och där föräldrarna därför, i slutändan, fått betala vite för denna underlåtenhet, medkänsla eller oförmåga.[5] Lagstödet för detta återfinns i SkolL 7 kap. 23 § st. 1 där det står att: ”Om en skolpliktig elev inte fullgör sin skolgång och detta beror på att elevens vårdnadshavare inte har gjort vad denne är skyldig att göra för att så ska ske, får hemkommunen förelägga elevens vårdnadshavare att fullgöra sina skyldigheter.” Att kommunen får förena ett sådant föreläggande med vite framgår av st. 2 i samma paragraf.

Om ett barn inte fullgör sin skolplikt kan det alltså potentiellt sett bli dyrt för föräldrarna. Jag vill inte lägga någon värdering i detta. Det är dock för mig, som jurist, intressant att notera hur skolplikten som uttrycks i RF 2 kap. 18 § potentiellt sett kommer i konflikt med andra rättigheter som framgår i samma lagstiftning, exempelvis rörelsefriheten i RF 2 kap. 8 §.

Hur detta är möjligt eller ens fungerar kan den som är intresserad läsa sig till i Wiweka Warnling-Nereps, Annika Lagerqvist Veloz Rocas och Jane Reichels bok Statsrättens grunder, men helt kort kan här sägas att det beror på att vissa fri- och rättigheter har ett svagare grundlagsskydd än andra. De refereras till som relativa- respektive absoluta rättigheterEtt exempel på en absolut rättighet är förbudet mot dödsstraff som framgår i RF 2 kap. 4 §.[6] Detta är dock alldeles för komplicerat för att förklara i det här blogginlägget och det är möjligt att jag får anledning att återkomma till detta längre fram.

Den här konflikten mellan rättighet och plikt, en förmån och tvång, är något som är ganska vanligt förekommande inom barnrätten. Även Barnkonventionen innehåller konflikter där ett barns åsikter ska respekteras samtidigt som en förälder ibland måste strunta i dessa när barnet i fråga vill gå till dagis barfota trots minusgrader. Det är dock väldigt lätt som vuxen och inte minst för staten att i välmening bestämma en sak som generellt är bra för barn och som kan bli väldigt fel för ett specifikt barn. Att ta hänsyn till barnets åsikt är därför inte bara något som kan sopas under mattan med ett generellt blanket-statement om att vuxna, eller staten, vet bättre.

Avslutningsvis ska här sägas att det är på grund av skolplikten som det är så viktigt att skolor lyckas motarbeta kränkningar och trakasserier i skolan (se SkolL 6 kap. om kränkande behandling). Barnen har nämligen inget annat val än att gå dit och om de blir illa behandlade där och på grund av detta stannar hemma så kan föräldrarna få betala vite om de inte tvingar barnet till skolan. Man får inte glömma det.


Fotnoter:

[1] Richardsson, Gunnar, Svensk utbildningshistoria – skola och samhälle förr och nu, u. 8, Studentlitteratur, Lund, 2011, s. 52.

[2] Holmdahl, Barbro, Tusen år i det svenska barnets historia, Studentlitteratur, Lund, 2000, s. 67-68. Se även Banér, Anne, Bilden av barnet, Berghs Förlag AB, Stockholm, 1994.

[3] Holmdahl, Barbro, Tusen år i det svenska barnets historia, Studentlitteratur, Lund, 2000, s. 173.

[4] Se Ohlsson, Erik, www.dn.se, Krigen hindrar miljontals barn från att gå i skola, lydelse 2015-09-04.

[5] Se exempelvis Kammarrätten i Stockholm, 2015-04-08, mål nr. 4829-14. Jfr. Kammarrätten i Göteborg, 2010-08-25, mål nr. 1385-10.

[6] Se Warnling-Nerep, Wiweka, Lagerqvist Veloz Roca, Annika och Reichel, Jane,